I Finland tar 800 människor varje år sina liv och påverkar andras för alltid. Suicid är den vanligaste yttre dödsorsaken i landet, fem gånger fler tar sitt liv än dör i trafiken.

De senaste fem åren avled i medeltal tre ålänningar varje år i bekräftade självmord, majoriteten av dem var män (källa: THL).
Varje självmord är en tragedi som föregås av ett uppenbart lidande för individen, och lämnar otaliga människor med en obeskrivlig sorg efter en älskad familjemedlem, släkting, vän eller kollega.

De enskilt största riskfaktorerna är tidigare suicidförsök och psykisk sjukdom, men det behöver inte finnas en koppling. Suicidhandlingar kan också bero på till exempel omvälvande livshändelser, konflikter, mobbning, ekonomiska svårigheter, ensamhet eller somatiska sjukdomar, som gör att man inte längre känner att livet är värt att leva. Generellt sett ökar impulsiviteten vid alkoholintag, vilket kan leda till förhastade beslut i en situation av upplevd kris och lidande.

Suicid är ett komplext folkhälsoproblem. Landskapsregeringen (LR) presenterade nyligen Ålands nya folkhälsostrategi för 2023-2030, och där finns en uttalad målsättning: Inga självmord.

Är det möjligt att nå ett sådant mål? Forskning visar att det går att förebygga självmord. Det vetenskapliga underlaget tyder på att insatser med flera komponenter minskar risken, till exempel preventionsprogram i skolor, begränsning av medel och metoder och alkoholrestriktioner.
Sedan tidigare finns det åländska programmet för suicidprevention som består av över 40 åtgärdsförslag inom fyra övergripande ansvarsområden (LR, Ålands hälso- och sjukvård, skola/kommun och polis/räddningsväsendet). Förslagen sträcker sig från specifika insatser för suicidnära personer till generella insatser som antimobbningsprogram, minskat utanförskap och säkrare läkemedelsförvaring.
Det är viktigt att arbetet går från ord till handling, och att det säkerställs att det jobbas långsiktigt, systematiskt och kontinuerligt med åtgärderna. Ingen människa ska behöva hamna i en sådan utsatt situation att suicid ses som den enda utvägen, och det självmordspreventiva arbetet behöver förstärkas.

Men alla risk- och skyddsfaktorer är inte nåbara med samhällssatsningar eller politiska beslut.

Mycket av det preventiva arbetet handlar om att öka kunskapen och prata om hur man kan förebygga suicid. Kompetensen behöver inte bara finnas inom vården, socialtjänsten och all form av kommunal vård- och stödverksamhet, utan också till exempel arbetsförmedlingen, FPA och skolan. Suicid berör många män och kvinnor som tillbringar mycket tid på sin arbetsplats, vilket gör suicid till en arbetsmiljöfråga.
Många måste alltså göra mycket mer om målet med inga självmord ska kunna nås.

Nu på söndag, den 10 september, är det suicidpreventiva dagen, en dag som uppmärksammar arbetet med att förhindra självmord. På fredag ordnar LR ett seminarium på temat och där medverkar Ullakarin Nyberg, överläkare i psykiatri och expert på självmordsförebyggande åtgärder. Hon lyfter ofta vikten av att som medmänniska våga fråga när någon verkar ha det tufft.

– Vi har ett motstånd att prata om självmord för att det är skrämmande. Men allt som känns svårt och farligt kan man öva på. Man kan bestämma sig för att ställa en svår fråga till en medmänniska: ”Jag vet att man kan tänka att livet inte är värt att leva när man har det svårt. Är det så för dig?”. När man har tagit upp frågor som handlar om liv och död några gånger märker man att det inte är så farligt och att man kommer varandra nära när man pratar om det. Det är dessutom så att alla vet hur det känns att må dåligt, det är en gemensam erfarenhet som borde förena och stärka oss, inte skrämma, säger hon i en intervju med Zuicide Zero.

Det finns många myter kring självmord, den farligaste är att man inte ska prata om det. Föreställningen är grundad i rädsla och okunskap, och kan få allvarliga konsekvenser om vi inte hjälps åt att krossa den.

Linda Blix

linda.blixalandstidningen.ax

tel: 26 637

Hjälplinjer om du mår dåligt