Efterlyses: Jämlikhet, respekt och empati

Hela denna vår har jag tre gånger dagligen vandrat med min hund längs med stigarna i Ytternäs, följt med växternas kamp mot vind och kalla nätter. Det har varit underbart att följa med i vilken ordning de vuxit fram: tussilago, blåsippa, nunneört, vitsippa, gulsippa för att inte glömma svalörtens intensiva skepnad. Nu har vi Ålands nationalblomma Primula veris, gullvivan, i full skrud, små blyga skogsvioler, ett stycke midsommarblomster, massor av glatt lysande maskrosor samt små, små blålila jungfrulin. Även liljekonvaljerna gör sitt bästa för att komma i kapp lövsprickningen.

Detta kombinerat med fågelkvitter i olika tonarter – hägerns försök att vakta svanboet ute i vassen, min rädsla för att vattnet ska stiga och dränka boet, allt detta har fått mig att stanna upp och fråga: Varför? Varför unnar staden inte de minnessjuka att uppleva detta?

Experter har uttalat sig om vikten för de minnessjuka att få röra sig ute i naturen, delta i vardagslivet i den mån de kan. Nu är det många som förlorar sin orienteringsförmåga helt i onödan, sin rörelseförmåga och så vidare. Många av våra minnessjuka saknar släktingar och vänner som kan gå ut med dem. Fysioterapeuten uppmuntrar dem att gå av och an i korridoren, men det kräver aktiv medvetenhet att gå av och an i en grå korridor. Till och med fångar får gå ut dagligen, stod det i en insändare.

Vi är många som vet hur de minnessjuka borde bo – hur många insändare har det inte funnits, hur många föredrag har det inte hållits? Vi plågas av att veta att de minnessjuka till en stor del inte mår bra.

Jag förstår att ägarna till Hälsans hus vill bli av med huset, till och med till den grad att de sänkt priset. Jag förstår dock inte varför Mariehamns stad vill köpa detta hus, ännu mindre förstår jag det då jag förstått att det värderats till ett lägre pris än ägarens bud. Huset och omgivningen går inte att använda som sådant för något boende. Man måste därtill lösa in ett område, måste hyra parkeringsplatser, lösa ut hyresgäster, kanske riva hela huset med mera. Allt detta och mer har man skrivit om.

En sak till som inte jag förstår: Man vill rusta upp de små grönområden som kommer att kunna tas i bruk för de minnessjuka. Har man tänkt på att minnessjuka ensamma och allena inte kan ta sig ut från andra våningen eller högre uppifrån?

Jag efterlyser jämlikhet, respekt och empati gentemot varje människa genom hela livet.

Efterlyses också ett ärligt svar på min fråga varför man inte startar något som hela Mariehamn kan vara stolt över, något som kan bli en hel demensby i en underbar terräng. Något som eventuellt kan bli hela Ålands stolthet.

Maria Perämaa