2017 drabbades skärgårdstrafiken av stora driftsstörningar när flera färjor tvingades till reparationer på kort tid. Då konstaterade dåvarande tekniska inspektören på landskapsregeringens (LR) transportbyrå, Magnus Eriksson, i Ålandstidningen att skärgårdstrafikens färjor var föråldrade och att det varit ett för långt spann mellan de nya färjorna i flottan.
Det var närmare fem år sedan. Sedan dess har ingenting hänt.
Eller rättare sagt, massor har hänt. Och ingenting.
Då, hösten 2017, konstaterade Magnus Eriksson att politikerna gått in för att förnya flottan genom att i högre grad använda sig av totalentreprenader, där entreprenörerna står för fartygen, snarare än driftsentreprenader, där landskapet äger färjorna.
Då planerades för fullt för en elhybridfärja som skulle trafikera mellan Svinö och Gripö, och en bro över Spettarhålet. Vi vet hur det gick sedan.
Den nuvarande landskapsregeringen rev upp entreprenaden för väg-, hamn- och brobyggena och sade upp avtalet om elhybridfärjan. Det senare har just varit en fråga för Ålands tingsrätt som kommer med sin dom i ärendet om ett par veckor.
Men fortfarande finns inga svar på hur skärgårdstrafiken ska se ut i framtiden, och fortfarande har ingen färja bytts ut.
Problemet ligger inte bara hos den nuvarande landskapsregeringen, inte heller hos den förra. Problemet är mycket äldre än så. Magnus Eriksson konstaterade i Ålandstidningens artikel från 2017: ”Vi har sju fartyg i trafik så vi borde byta ut ett högst var sjunde år”.
Om vi tittar på landskapets flotta ser vi att Alfågeln är det tredje nyaste fartyget. Det kom 1990. Viggen byggdes 1998 och elva år senare kom Skarven.
Det var alltså 13 år sedan ett nytt fartyg presenterades för skärgårdsresenärerna.
Det ska sägas att landskapsregeringen ska sätta en begagnad dieselfärja från Norge i drift nästa år, men takten i förnyandet av flottan borde varit betydligt högre betydligt tidigare.
Dessvärre är inte skärgårdstrafiken det enda området där landskapets politiker genom åren dumsparat genom att bygga en investeringsskuld åt kommande generationer.
LR har aviserat att man ska komma med en plan för framtidens skärgårdstrafik till hösten. Infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) har flera gånger uttryckt förhoppningen om att den skulle kommit redan i vår – och om inte hela planen hanns med åtminstone tunneldelen – men resten av regeringen har inte lyckats uppfylla önskemålet.
I stället köper nu LR en dieselfärja och upphandlar en driftsentreprenad för tre linjer i upp till sex år utan att ha en fast tanke på hur trafiken ska se ut i framtiden. Inte heller har man givit någon hint om hur man tänker lösa problemet med att LR självt slagit fast att Åland ska vara klimatneutralt 2035 och att utsläppen av växthusgaser ska ned med 80 procent till 2030. Det senare årtalet är året efter att den nya driftsentreprenaden gått ut.
Om landskapsregeringen är allvarlig med omställningen och dessutom anser att den, vilket den naturligtvis måste, också ska omfatta skärgårdstrafiken så är det bråttom. Men det handlar inte bara om klimat och miljömässig hållbarhet.
Om devisen ”hela Åland ska leva”, som inte minst lantrådspartiet Centern aldrig får nog av att säga, ska bli mer än bara en floskel så måste skärgårdstrafiken bli mer pålitlig, mer hållbar.
Ska båda dessa mål uppfyllas kommer det krävas rejält med pengar, stora beslut och stort politiskt mod. Men framför allt måste den långbänk, i vilken skärgårdstrafiken legat i allt för många år, slängas ut.
Alla de som missade möjligheten att transportera sig till skärgården i helgen bör ta kontakt med sina företrädare och förklara att skärgården inte längre kan vänta på en plan, inte vänta på utveckling och inte vänta på beslut.
Ett annat slagord som regeringen använder till leda är ”hållbarhet”. Det är inte vad som betecknar skärgårdstrafiken av i dag.
Frågan är hur det blir i morgon.
