Under stora delar av mandatperioden har ”dålig kommunikation” varit förklaringen till diverse regeringsbråk. Och efter de flesta av dessa bråk har lantrådet Veronica Thörnroos (C) sagt att man ska jobba mer med att se till att alla i regeringsbasen är informerade och står bakom besluten som tas.
Men frågan är om ansträngningarna alls haft någon effekt. I lagtingets debatt om landskapsregeringens (LR) första tilläggsbudget detta sista år vid makten stod det klart att Obunden samling inte delade regeringens (eller är det månne bara Centerns) linje i två för budgeten fundamentala frågor: mer pengar för utbyte av oljepannor och pengar till Åda.
Obundnas gruppledare Marcus Måtar ansåg att tilläggsbudgeten tagits fram i för snabb takt och att förankringen inte varit ”optimal”. I ett senare replikskifte utvecklade han sin ståndpunkt: ”Vi har så klart varit med i arbetet. Jag säger som det är, förankringen har varit dålig. Jag säger det varje gång det händer och tyvärr händer det lite för ofta”.
Frågan blir varför Ob alls godkände budgeten om man inte var bekväm med två av de största bitarna i den.
Än lite märkligare blev det när Marcus Måtar sedan fick frågan om varför Obundnas minister, Christian Wikström, röstat för den. Måtar förklarade då att man inte varit eniga i partiet, att Wikström var ”lätt positiv” till budgeten medan lagtingsgruppen var skeptisk.
Det är som sagt inte första gången regeringskoalitionens interna konflikter förklarats med att regeringen inte förankrat sina förslag med regeringspartiernas lagtingsgrupper. Det är ingen vidare begåvad taktik när det är lagtinget som ska rösta om förslagen, men det är heller inte snyggt när den ena motsättningen efter den andra luftas i offentligheten i plenum.
Flera av regeringsblockets lagtingsledamöter har varit tydliga med att man önskat att få vara mer delaktiga i koalitionens beslut, eller åtminstone få information om vad som är på gång. Ansvaret för detta faller tungt tillbaka på regeringspartiernas ministrar och gruppledare som uppenbarligen gång efter annan misslyckats med att tillräckligt hålla sina kollegor informerade.
Marcus Måtar poängterade i debatten att det är lagtinget som fattar beslut. Det är en påminnelse som är viktig, och ett faktum som emellanåt tycks ha glömts inte bara av den här regeringen.
Det är å andra sidan inte utan att man kunde ana ett en sista (?) regeringsintern strid skulle komma nu när det återstår mindre än ett halvår till valet. Det är nu positioner ska tas, skiljelinjer ska dras och beskyllande fingrar höjas över det man inte varit nöjd med i samarbetet.
Tilläggsbudgeten i sig andas i delar valfläsk, men agerandet i plenisalen – också det tredje regeringspartiet, Moderaterna, markerade missnöje med delar av budgeten – kastar lite av ett löjets skimmer över åländsk politik.
Den här mandatperioden har varit lik ingen tidigare. Dels på grund av de ”yttre” utmaningar som LR ställts inför med pandemi, Rysslands invasion av Ukraina och därpå följande energi- och inflationskris. Dels på grund av ett regeringssamarbete som måste betecknas som det mest dysfunktionella på åtminstone två decennier.
Två partier har redan lämnat regeringsblocket. Striderna i regeringen har som sagt varit många och inte sällan hårda, och nu väntar en politisk vardag samtidigt som planer dras upp inför höstens mycket öppna valrörelse.
Det lär inte bli vackert de kommande 174 dagarna innan väljarnas dom levereras på kvällen den 15 oktober.
Däremot står en sak klar: regeringen kommer att hålla. I alla fall så länge att man kan ta mandatperioden i mål utan varken praktiska eller formella besvär. Det slog Marcus Måtar fast i lagtingsdebatten, men framför allt finns en annan anledning till varför regeringen inte kan falla nu:
Ingen vill ta över.
Det skulle möjligen gå att skrapa ihop en regering med Liberalerna, Socialdemokraterna, Moderaterna och Hållbart initiativ. Den regeringen skulle få prick femton mandat.
Men politiskt finns inget att vinna för dagens opposition i att sätta sig i regeringsställning med kort tid kvar till valet. Och för Obundna, som av förra helgens partidebatt att döma, inte kommer att sitta med i nästa regering, är de återstående sex månaderna förmodligen sista chansen på fyra år att få genomslag i politiken.
Alldeles oavsett hur det går med regeringsarbetet fram till valet, och alldeles oavsett vilka partier som hittar vandra i regeringsförhandlingarna så måste vi hoppas att nästa mandatperiods LR blir både mer produktiv, mindre polemisk och – framför allt – mer välorganiserad.
Åland förtjänar bättre än vad som varit de senaste tre och ett halvt åren.
Jonas Bladh
tel: 266 38
