Rapporter om att allt fler mår dåligt har duggat tätt under det senaste decenniet och den psykiska ohälsan är en av vår tids stora välfärdsfrågor. Tidigare den här veckan presenterade psykologstuderanden Julia Danielsson studien ”Tryggheten i att bemötas som människa: Psykiatripatienters upplevelser av bemötande inom Ålands hälso- och sjukvård”.
Studien genomfördes inom ramen för landskapsregeringens finansierade högskolepraktik och gör inte anspråk på att ge några definitiva svar, men den lyfter ändå en del intressanta frågor.
För en person som mår dåligt kan ett inledande positivt bemötande vara lika viktigt som antibiotikan är för en borreliainfekterad person. Att känna att man blir tagen på allvar är avgörande för en person som mår dåligt – och till den delen finns både positiva och negativa upplevelser kring ÅHS psykiatri.
Att patienterna upplever psykiatrin på olika sätt är ganska väntat. Det mänskliga måendet är en labyrint och vägen ut är aldrig självklar. På många sätt ligger det nog i sakens natur att alla inte är nöjda. Men att ÅHS under lång tid haft svårt att hitta läkare gör förstås inte saken bättre. Ju mindre kontinuitet i behandlingen, desto sämre upplevt bemötande. Till den delen har ÅHS en hel del att jobba med.
Huruvida en hög personalomsättning påverkar benägenheten att skriva ut läkemedel är inte utrett, men det är nog inte ett helt orimligt antagande att en stressad läkare som har mindre tid för sina patienter är mer benägen att ta fram receptblocket än en som inte är det.
Så verkar också flera patienter inom psykiatrin uppleva saken. Att läkare är snabba med att föreslå medicinering som en första behandlingsmetod var något som kom fram i studien.
Det är förstås inte bra. För även om antidepressiva läkemedel har en viktig plats i behandlingsprocessen av personer som inte mår bra kan de likaväl bli kontraproduktiva om de inte används rätt.
Antidepressiva läkemedel har många baksidor och de borde varken vara en första lösning eller en långsiktig lösning. Det har dessutom visat sig vara mindre effektiva än vad man trodde för ett antal år sedan. Med det sagt kan de däremot ha sin plats som en del i en bredare behandlingsprocess, eller som en av de hörda i studien uttrycker det: Antidepressiva bör ses som ett hjälpmedel, inte som en lösning.
Att allt fler i dag käkar antidepressiva har förstås att göra med att allt fler mår sämre. Men mår vi egentligen sämre än vad vi gjorde för 20, 30 eller 50 år sedan? Det är en fråga som ingen riktigt verkar ha några klara svar på. Det som många däremot är eniga om är att vi mår sämre än vad vi borde. I dag är vi rikare, friskare och har färre problem än vad vi någonsin varit och haft förut.
Det är vi själva som skapat en verklighet som får oss att må sämre, och då kan man fråga sig om läkemedel är rätt väg för att skruva saker på rätt, eller om vi i ännu större utsträckning borde gräva i orsakerna till problemen och arbeta med andra redskap?
Fysisk aktivitet, social tillvaro, sömn och beteendeterapi framför allt. Det ger allt från förståelse för de egna problemen till bättre koncentration och förmåga att hantera stress. Det visar studier genomgående, och det både vet och arbetar sjukvården förstås med.
Att patienter inom den åländska psykiatrin upplever att medicinering snabbt presenteras som en lösning på problem borde vara en varningsklocka, även om studien omfattar ett ganska begränsat underlag.
Samtidigt borde det vara i sjukvårdens intresse att avvänja många av dem som under lång tid ätit antidepressiva eftersom det antagligen finns bättre sätt att lösa problemen, och eftersom användningen i förlängningen kan resultera i andra somatiska problem.
Klart är åtminstone att cirka en av tio personer i västvärlden i dag äter antidepressiva, och i dag finns fler än 1.500 personer inskrivna inom ÅHS psykiatri. Men för att verkligen arbeta med en persons psykiska mående behövs tid och resurser.
Kevin Eriksson
