I kristider testas våra värderingar

Foto:
Coronapandemin har gått in på sitt andra år, och ännu är det långt kvar innan vi kan blåsa faran över. Stressen, restriktionerna och rädslan börjar ta ut sin rätt – både på det personliga planet och i det övergripande demokratiska. Klarar vi av att hålla huvudena kalla ytterligare några månader?

Kriser och risk för kriser sätter alltid samhällen och dess medborgare på prov. Stress och rädsla inför något okänt, skrämmande eller farligt gör ofta att många är beredda att släppa på annars bergfasta principer. Samma orsaker får också många i krissituationer att uppträda på ett sätt som de annars inte skulle gjort.

Coronapandemin kommer med all säkerhet bli en grund för omfattande forskning, inte minst när det gäller hur vi hanterat våra känslor och försvarat våra värderingar i hotet av pandemin.

Att stå upp för sina värderingar, sina ideal och övertygelser, också när faran hotar är tufft. Det är lätt att säga att man gärna ger upp en del av sin personliga frihet och ger tummen upp till övervakningskameror om det varit flera slagsmål utanför krogen man brukar bevista. Det är lätt att misstänkliggöra någon annan när det egna hotas.

Men det gör samhället sämre.

Efter de senaste veckornas kraftiga stegring av antalet positiva fall av covid-19 på Åland har ryktesspridningen på sociala medier varit omfattande. Ett fåtal familjer och nationaliteter har pekats ut som smittkällor. När de som med säkerhet slagit fast att så är fallet fått frågan hur de kan veta det har svaret ofta varit att ryktet säger så.

Ryktet.

I den värsta kris som världen sett sedan andra världskriget hänger vi oss åt att sprida rykten utifrån vad vi läser på Facebook. Det är – faktiskt – mer skrämmande än hotet som pandemin utgör. För om vi ska ha folkdomstolar som agerar både åklagare och domare på sociala medier utifrån rykten har vi givit upp en av de mest grundläggande värderingarna vi har – oskyldig till motsatsen bevisats.

Vi har på Åland ytterst kompetenta experter på smittspridning och smittskydd. Samstämmigt har de, välförtjänt, hyllats av ålänningarna. Men när krisen blir allvarlig, då överlåter vi inte längre på dessa välutbildade, pålästa och skickliga personer att göra sitt arbete. Nej, då ska det hållas folktribunaler på sociala medier.

Den verkligt stora risken med detta, utöver den som drabbar de utpekade, är om denna rättsskipning kommer att fortsätta också efter pandemins slut.

På ett betydligt mer övergripande plan har pandemin också varit en utmaning. Då gäller det våra demokratiska principer och hur många av våra rättigheter och friheter som vi är beredda att ge upp för att stoppa smittan. Under det senaste året har restriktionerna varierat kraftigt mellan länder. Dels för att regeringar i olika länder – också inom EU – har haft väldigt olika befogenheter att exempelvis stänga ned samhällena. Spanien har exempelvis stängt ned landet i ett par omgångar (låt vara i olika omfattning, men båda gångerna med stora ekonomiska effekter för privata företag), medan Sverige hållit landet så öppet man kunnat.

Finland har legat mitt emellan dessa båda EU-kollegor.

Är det då självklart att man ska ta i med alla medel möjliga för att rädda liv? Ryggradsreflexen är förstås att säga ja. Alla borde räddas.

Men man måste också fundera på vilket pris demokratin får betala för detta. I Finland har regeringen Sanna Marin önskat gå hårdare fram och dessutom lagt förslag på att utöka regeringens makt. Men den finska demokratins kontrollinstans – riksdagens grundlagsutskott – har fungerat väl och satt stopp för de förslag som gått för mycket ut över den personliga friheten och inte varit i samklang med grundlagen.

När det gäller den finska regeringens återkommande förmåga att glömma bort Åland i coronapandemin är det något den här ledarsidan upprepade gånger kommenterat, så det kan vi lämna därhän denna gång med att konstatera att även här har grundlagsutskottet varit till hjälp.

Grundlagsutskottet, och andra demokratiska kontrollorgan i västvärlden, har fungerat som just den bromskloss för medveten demokratierosion som det ska vara. Men under det gångna året har samtidigt förståelsen för de hårda restriktionerna varit stor och och ropen på än hårdare åtgärder många.

Det är som sagt förståeligt under hotet av pandemin, men också dessa svåra tider måste vi våga stå upp för de demokratiska och frihetliga ideal som byggt vårt samhälle. Vi kan inte, så fort det blir tungt, slänga dessa över bord. Det är en större fara än vilken pandemi som helst.

Debatten om våra grundläggande värderingar, dess betydelse och vikt, är den debatt som måste tas nu och i framtiden. Coronapandemin är inte den sista farsoten som kommer att drabba oss, inte den sista faran att sätta oss på prov.

Nya smittor, klimathot, antidemokratiska strömningar – allt detta kommer att testa vår uthållighet och vår övertygelse att demokrati, rättsstat och medmänsklighet är den väg vi ska vandra.

Det handlar om att hålla ut – och att hålla huvudet kallt.

Hittat fel i texten? Skriv till oss