Bara några få dagar återstår av 2020. Vi kommer minnas det som året då pandemin svepte över världen och äventyrade människors liv och hälsa. De ekonomiska konsekvenserna har varit svåra och kommer att vara långsiktiga.
Men det har också varit ett år med stora vetenskapliga framsteg. Inom loppet av några veckor lyckades forskarna identifiera coronavirusets genetiska kod och utveckla tester. I slutet av året kom det efterlängtade genombrottet: fungerande vaccin.
I framtiden kommer vi inte kunna stoppa nya virus från att uppstå, men troligen blir vi inte lika överrumplade nästa gång. Experter menar att chocken från coronakrisen kan leda till att det investeras i hälsosystem som kommer att ge tidigare varningar och mer effektiva behandlingar. Det finns till och med de som hävdar att corona kan vara den sista stora pandemin på grund av den tekniska och vetenskapliga utvecklingen. I kombination med starkt politiskt ledarskap och samarbete över nationsgränserna skulle vi kunna få ett helt annat ugångsläge.
Men även om vetenskapen öppnar möjligheten till en pandemifri värld finns risken att vi kommer att sätta krokben för oss själva.
Coronakrisen har visat att det finns exempel på häpnadsväckande inkompetens bland världens ledare och brister i det internationella samarbetet.
Nästan ett år in i krisen finns det fortfarande ingen som har klivit fram och axlat en global ledarskapsroll. Vi har inte sett erfarenhetsutbytet eller samordningen som hade behövts, och det sätter fingret på att coronakrisen kommer i en tid då internationellt samarbete eroderar.
Vid tidigare kriser, som finanskrisen 2007 och ebolautbrottet 2014, har USA varit självklara i ledarrollen – 2020 blev det tydligt att supermakten har lämnat jobbet. I stället har USA, under Donald Trumps ledning, dragit sig ur ett flertal internationella samarbeten, både kring hållbarhet men också handelsavtal.
Brexit är ett annat tecken i tiden på svårigheter att samarbeta över nationsgränser, det här är veckan då Storbritannien på allvar lämnar EU.
Inte heller EU-samarbetet har visat sig från sin vackraste sida under pandemin.
Medlemsländerna fick till exempel hård kritik för att inte ha stöttat Italien när smittspridningen tog fart och det rådde akut brist på både sjukvårdsmaterial och personal, något EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen senare tvingades be om ursäkt för.
Varje land har sprungit sitt eget lopp och nationella åtgärder har gång på gång hamnat i konflikt med EU:s gemensamma intressen.
EU:s roll i krisen har framstått som otydlig – vad har unionen egentligen för befogenheter?
Viruset stannar inte vid nationsgränser och individuellt är vi inte lika starka. Coronaåret 2020 måste bli en väckarklocka som får oss att inse vikten av globalt samarbete. Om vi inte kan hantera den här krisen, hur ska vi då klara av mycket värre kriser vi står inför?
Ett stärkt globalt samarbete vore en seger, inte bara mot coronaviruset, utan mot andra faror som hotar oss, som klimatförändringar, artificiell intelligens och kärnvapen. 2021 blir en avgörande tid för om vi kommer att gå mot en mer splittrad eller enad värld.
