Foto:

Bild

Hur är det med den politiska kämparandan?

Utvecklingen av självstyrelsen går i stå, EU–parlamentsplatsen ser vi inte röken av och demilitarisering ska analyseras och utvärderas. Mycket är på spel när valet väl är över.

Dagens ämne: Självstyrelse
Citat: ”Det är dags att kavla upp ärmarna och ägna självstyrelsen, demilitariseringen och kravet på en EU-parlamentsplats betydligt mer tid än man politiskt tidigare gemensamt gjort.”

Självstyrelsen har gått i stå och utmanas kontinuerligt, Demilitariseringen ska analyseras och EU-parlamentsplatsen ser vi inte röken av. Efter valet måste dessa frågor sättas i första rum och Åland skulle må bra om Åland politiskt kunde tala med en röst i frågan.

Åland har under hela historien behövt kämpa för sina särrättigheter. Inget har kommit gratis. Idogt målmedvetet arbete har krävts för att nå framgång, oavsett om det har gällt nya behörigheter eller bevarande av särrättigheter. Och tyvärr har det arbetet inte blivit lättare med åren.
I lördagens Ålandstidningen kunde vi läsa en intervju med professor Jan Sundberg som säger att relationen mellan Finland och Åland bär på ett tsaristiskt arv där man vill säkra autonomin på olika sätt genom ett rigitt system.

Systemet skiljer sig mot andra självstyrande områden som Skottland, Färöarna och Grönland. Där det åländska systemet bygger på kontrollmekanismer snarare än förtroende mellan parterna som i de nämnda exemplen. Upplägget var säkerligen bra vid självstyrelsens födsel, ur ett finländskt perspektiv, men i dag leder det till byråkrati och onödiga konflikter.

Sundberg framhåller att Åland och Finland skulle ha mycket att vinna på om man i stället bytte till ett system där rättsstatens principer fastslogs i grundlagen och där Åland i övrigt hade självstyrelse. Det här är en tanke som spinner vidare på den linje som Åland fört fram om så långtgående självstyrelse som bara möjligt, men inom staten Finlands gränser. Något som även var ett löfte från Finlands del till det åländska folket vid avgörandet i Nationernas förbund.
Att dagens system inte fungerar framstår som en självklarhet för de flesta som följer ämnet – såväl i Finland som på Åland. Juridiska konflikter uppstår nästan på daglig basis, systemet är trögt och det är bäddat för meningsskiljaktigheter.

Revideringen av självstyrelsen går dessutom otroligt långsamt. Från de stora politiskt överenskomna planerna om övertagande av behörigheter står vi i dag kvar med en kort lista på behörigheter som potentiellt kan överföras. En nästan pinsam lista med tanke på vad ursprungstanken i Gunnar Jansson–kommittén var, där man kom fram till att Finland enbart skulle behålla de ansvarsområden som är särskilt förknippade med nationell suveränitet.

Som grädde på moset har vi nu även en situation där Åland inte har fått sin rättmätiga EU-parlamentsplats – trots tydliga löften och trots att Finland erhållit fler platser. Vi har även en situation där Ålands status som demilitariserat och neutraliserat gång efter annan ifrågasätts. Så här kan vi inte ha det.
Varje generation bär ansvar för demokratin och sitt samhälle. Ur ett åländskt perspektiv är självstyrelsen och demilitariseringen absoluta fundamenta i vårt demokratiska samhälle. Därför är det förvånande att vi så sällan ser det åländska lagtinget samla sig och tala med gemensam röst. Och bara för att vara extremt tydlig: eftersom det lite nu och då försöker göras politiska poänger på frågan, så handlar det inte om att söka konflikt med Helsingfors utan att stå upp för det som Åland har rätt till.
När det nya lagtinget är på plats efter valet behöver partierna och ledamöterna hitta en gemensam röst i dessa frågor i samtalet med Helsingfors. Det är dags att kavla upp ärmarna och ägna självstyrelsen, demilitariseringen och kravet på en EU-parlamentsplats betydligt mer tid än man politiskt tidigare gemensamt gjort.

Daniel Dahlén

Hittat fel i texten? Skriv till oss