Efter en sex år lång rättsprocess kom domen: Ålandstidningens politiska redaktör Jonas Bladh, tidigare ansvarig utgivare för Nya Åland, och en reporter som jobbade på samma tidning har inte gjort sig skyldiga till brott.
Ärendet rör en artikel om en brottsmisstänkt man i Nya Åland 2016. Mannen namngavs inte i artikeln utan gick under epitetet ”sol-och-vårare”. I en av sina webbpubliceringar länkade dock tidningen till en finsk artikel där mannen intervjuades och nämndes vid namn. Med andra ord kunde den som ville få reda på vad mannen hette. Och det var för detta de två journalisterna åtalades.
Ålands tingsrätt friade journalisterna, men i Åbo hovrätt fälldes de för spridande av information som kränker privatlivet och ärekränkning. 2020 gav Högsta domstolen (HD) prövningstillstånd i ärendet och i torsdags kom den friande domen. Fallet har fått stor uppmärksamhet och domen i HD är prejudicerande.
Det dagliga journalistiska arbetet vilar på de 35 så kallade journalistreglerna, framtagna av branschen. Dessa finns att läsa på nätet för alla som är intresserade.
”Målet för dessa regler är att stödja ett ansvarsfullt bruk av yttrandefriheten i massmedierna och främja den yrkesetiska diskussionen”, står det i förordet. Reglerna är inte juridiskt bindande, men alla journalister bör känna till och följa dem.
I det aktuella fallet konstaterar HD att de två journalisterna följt branschens etiska standard, inga fel – eller brott – har begåtts. Att HD anser journalistreglerna goda nog är inte bara ett kvitto på att de enskilda journalisterna gjort ett bra jobb, utan också en seger för det fria ordet. Det här resonemanget välkomnas också av Finlands journalistförbund som noterar att tolkningen av yttrandefriheten i underrätterna tidigare varit rätt skakig.
Domstolen noterar förvisso att artikeln Nya Åland länkade till innehöll uppgifter som hör till privatlivet och att namnet på den misstänkta mannen gjordes tillgängligt för läsarna av webbartikeln. Men länkningen anses inte tydligt ha överskridit det som kan anses vara godtagbart. Eftersom mannen intervjuats i den andra publikationen hade journalisterna anledning att tro att namngivningen skett i samförstånd med honom; de hade handlat i god tro.
Men bara för att ett massmedium publicerat något ska inte ett annat massmedium okritiskt göra detsamma. Journalister har ett stort ansvar att kontrollera de källor man hänvisar till. Varje publikation fattar självständigt sina egna utgivarbeslut.
I det här fallet gjorde reportern egen research för sin artikel, och bedömde dessutom publikationen som Nya Åland länkade till som trovärdig. Journalisten hade med andra ord fullföljt sitt åtagande. ”Journalister bör kontrollera uppgifter så väl som möjligt – även om de har publicerats tidigare”, står det i reglerna.
Men att en ansvarig utgivare även skulle anses bära ansvaret för all bakgrundsfakta i publikationen man länkar till är helt orimligt. De tankegångarna ger nu även HD sitt stöd för.
De här frågeställningarna är ändå inte helt enkla. Gällande yttrandefrihetslag är från 2003. Digitaliseringen har tagit enorma kliv framåt sedan dess, och lagstiftningen hänger inte med.
Inte bara inom journalistiken beträds ständigt ny mark, även privatpersoner, företag, organisationer och myndigheter har fått en helt ny, digital verklighet att förhålla sig till där spelreglerna är allt annat än tydliga, och där förutsättningarna hela tiden ändras.
En sådan verklighet skapar obönhörligen osäkerhet. Men samtidigt kan vi inte låta rädsla för rättsprocesser tysta det fria ordet. Yttrandefriheten är en av de viktigaste hörnstenarna i en demokrati.
Sandra Widing
tel: 26697
