Det åländska samhället, med sina blott 30.000 invånare, har sin största styrka i närheten mellan människor. Som en liten fredad enklav i en allt oroligare omvärld fungerar trots allt det mesta riktigt bra här. Det går relativt fort att få hjälp och är relativt lätt att få tag på rätt ansvarig person att prata med om något krånglar – i synnerhet i jämförelse med den mur av avståndsskapande filter som regionerna i öst och väst byggt kring sin samhällsadministrationen.
Smidigheten bygger på att samhällets människor är beredda att engagera sig – på tillit kort sagt. Tillit är den mest värdefulla naturresurs ett samhälle kan ha. En relativt flyktig resurs, men samtidigt, tack och lov, förnybar.
Ju tryggare vi känner oss desto större tillit vågar vi visa andra. Ju mer tillåtande atmosfär desto större utrymme för nytänkande och innovation, just de saker Ålands behöver som mest.
Därför är det rejält oroande att se hur Åsubs stora enkät till de folkvalda i landskapsregering, lagting och kommuner, som två tredjedelar besvarat, får till svar att många folkvalda känner mer eller mindre stark olust på grund av sitt samhällsengagemang.
Enkäten visar dessutom att kvinnliga politiker på landskapsnivå, jämfört med sina manliga kollegor, är nästan tre gånger mer utsatta för hot, hat och kränkningar på sociala medier, men även i vardagslivet. Bland de svarande finns dock även kvinnor som uppger att de aldrig upplevt det.
”Jag tror det är nödvändigt att prata om den politiska vardagen. Ojämställdheten och det grova språket på sociala medier är inte bara ett problem för kvinnor utan också för män”, som en av de intervjuade kvinnliga politikerna säger.
Att politiker, och särskilt kvinnliga, är utsatta för hot och kränkningar riskerar undergräva demokratin både på kort och lång sikt. Risken är att det demokratiska samtalet begränsas. Risken finns att hot och trakasserier får människor att överge politiken, som Åsub sammanfattar enkätens slutsatser.
Det är numera väl känt att bolagsjättarna bakom de största sociala medieplattformarna medvetet programmet sina diskussionsforum att främja konflikt framför samförstånd. Men giftet har spritt sig så till den grad att förmågan att samtala prestigelöst och konstruktivt håller på att tyna bort.
Media med sina stora megafoner har naturligtvis ett stort ansvar för tonläget. I flera enkätkommentarer beskrivs massmedia som konfliktsökande och drivande sin egen agenda. Politiker upplever att intresset att rapportera om långsiktigt lagstiftningsarbete är svalt. Manliga landskapspolitiker upplever sig mer osakligt bemötta i media än kvinnor, intressant nog.
Medias roll är att granska och ifrågasätta de personer som sagt sig vilja ha makt för leda samhället. Konflikter är tacksamma som fokuspunkter för att lyfta upp problem eller meningsskiljaktigheter i väsentliga politiska frågor. Det är inte konstigt om det irriterar. Ingen tycker ju om att bli ifrågasatt.
Men självkritiskt måste vi inom media också erkänna att det händer att även egentligen irrelevanta gräl mellan färgstarka personer lyfts upp som nyheter. Däremot är det ovanligt att nyhetsreportrar driver egna agendor utanför opinionsplats. Det kollegiala trycket brukar snabbt sanera bort sådana avarter.
Precis som de flesta politiker drivs av en genuin vilja att skapa ett bättre samhälle, försöker de flesta reportrar arbeta efter devisen att alla intervjuade har rätt till sina bästa argument. Så länge de inte är lögnaktiga förstås, måste man tyvärr numera allt oftare lägga till. Giftet från den känslodrivna argumentationen på sociala medier har tyvärr urholkat betydelsen hos begrepp som fakta och sanning.
Det hårda debattklimatet är ett existentiellt hot mot vår lilla fredade enklav. Om ingen längre orkar engagera sig för samhällets bästa försvinner den där unika platsen vi kallar för kobben och blir till bara en liten ö i mängden.
Petter Lobråten
tel: 26 633
