När jag var liten drömde jag om att få köra motocross, men min kära mor sade tvärnej till det. Det var så mycket nej, så hur jag än tjatade eller försökte var det ändå nej. Att jag hade krockat med kusinens cross i farbrors bildörr något år tidigare kanske låg till grund?
Hur som helst blev det ingen cross för mig och när jag fick moped och senare lättmotorcykel fick det vara substitut. Men någonstans bak i huvudet låg tanken kvar, och när äldsta sonen fyllde fem år köpte jag en begagnad Yamaha PW50 (minicross) till födelsedagspresent till honom. Den gick sedan i arv från broder till broder. Tanken var att de i alla fall skulle få chansen att köra om de så ville.
När jag själv fyllde 30 år köpte jag min alldeles egen och första motocross. Vi körde i skogen hos ”fammo” och även varv efter varv på hennes gräsmatta. Efter ett par år började suget hos mina söner växa och nästa steg var att börja köra på crossbana. Vi kunde i princip ingenting om motocross, men vi hade hört att det skulle finnas en crossbana i Lemland.
2008 hade Ålands Motorklubb skrivit arrendekontrakt på området och ett massivt arbete lades ner för att få till en helt ny crossbana där. När jag har scrollat i arkivet var det ganska många aktiva som arbetade för och med att färdigställa banan, men bara ett fåtal var kvar som förare när banan stod klar.
Prova på-tillfällen ordnades varje vår för att locka fler förare och för att få lite synlighet. Och sakta men säkert har fler och fler kommit in i gemenskapen.
Att bygga en förening som är livskraftig kräver att man hela tiden fyller på med unga förare underifrån. Vi insåg ganska tidigt att juniorerna är vår framtid och energin behöver läggas på dem. Vi gjorde onsdagskvällarna till juniorernas kväll. Då fick de köra i egen takt och i lugn och ro, ett mycket lyckat koncept. Numera är onsdagskvällarna klubbträningskvällar, och det brukar locka flest förare samtidigt. Vi har fasta nybörjartider för både stora och små. Och vi har nyligen haft prova på-tillfälle för endast tjejer – med väldigt lyckat resultat.
Det är en ständigt pågående process när det gäller trivsel, förarnas utveckling med tränare, både egna och utifrån. Att ordna läger, prova på och tävlingar. Att underhålla och förbättra banan. Och förstås att få ekonomin att gå ihop. Ingen av dessa delar kommer av sig själv, utan det kräver engagemang, vilja, tålamod och envishet.
Det går inte att göra allt ensam utan det krävs ett rejält team som alla har samma mål. Och här är jag extra stolt över vad vi sammantaget har åstadkommit, hur långt vi har nått och vilken gemenskap vi har inom klubben. Alla behövs!
Det hade aldrig gått utan de första eldsjälarna som fixade arrendet och gjorde så att banan kom till, men det hade heller aldrig gått utan alla som på något sätt har varit inblandad längs vägen. Och detta gäller både förare, föräldrar, anhöriga överlag och förstås alla företag som har gått in och hjälpt oss.
Tillsammans är vi starka och tillsammans når vi nya höjder, och det, mina vänner, är föreningsliv när det är som bäst! Att enduron växer så det knakar vid sidan av är ju också helt fantastiskt, men det är en annan historia.
Björn Ekstrand
Ordförande i motocross- och endurosektionen, Ålands Motorklubb r.f.
