Med kroppen som instrument
Teater är underbart! Teater är alla konstformer förenade i en och samma. Och det slutliga konstverket blir inte fullbordat förrän publiken sitter där. Teater brukar kallas för Ögonblickets konst. Jag kallar det hellre för Nuets konst. Det tycker jag är riktigare. Ett ögonblick är ju något som passerar. Nuet är alltid nuet, och det är i nuet som teater tar form. Instrumentet som det spelas på, är det svåraste som finns att försöka bemästra: Kroppen och det egna jaget. Låter det pretentiöst? Det är det. Så innihelvitte! Men jag tycker själv att det är roligast när man inte låter sig fastna i det pretentiösa och ”skjuta från höften”. Med arbetsglädje och lust, men ändå på fullt allvar. Då blir det ofta bra.
Flytten till Åland för 11 år sen blev en mycket glad överraskning. Ett sånt härligt överflöd av teater, musik och konst! Själv går jag sällan på teater. Jag är helt enkelt inte så intresserad. Jag hämtar inspiration till mitt eget teaterskapande från helt andra saker. Men jag älskar att det görs så mycket teater här och jag älskar att ålänningar är så bra på att gå och se på teater. Jag har hittat massor med folk jag trivs att jobba med – både proffs och amatörer och jag känner att jag utvecklas och att jag har något eget att bidra med.
Om jag ska försöka beskriva det finaste med teaterarbetet, så är det nog att jag har sett så många människor växa och hitta sitt egenvärde tack vare den. Människor som kommit till den första repetitionen med böjd rygg och blicken i marken, som efter ett par månader lämnat projektet med ryggen rak och blicken fylld av stolthet. Teater- och skådespelararbete är helt enkelt någonting som får folk att växa och utvecklas. I bästa fall... Att råka ut för en dålig regissör eller ledare, kan innebära den totala motsatsen. Jag talar av egen erfarenhet. I början av min karriär jobbade jag ett par år med en konstnärligt väldigt begåvad regissör, som inte var en särskilt god pedagog. En som jobbade enligt principen ”skapa genom att riva ner”. Och nerriven blev jag.
Visst lärde jag mig massor, både om teater- och skådespelararbete, men när jag avslutade vårt samarbete tog det två år innan jag kunde ställa mig på scenen igen. Då hade jag ibland stått gråtande i kulissen i väntan på entré, totalt berövad på allt vad egenvärde och självkänsla heter. Sånt gör ont.
”Teatern på Åland har alla chanser att växa till något större, på alla sätt. Kunskapen finns redan.”
Som ledare måste man ha i bakhuvudet att ”instrumenten” man jobbar med, är människors själar. Såna kan vara mycket ömtåliga och svåra att laga. Jag har varit med om många avskräckande exempel genom åren. Här på Åland också. Regissörer som sett någon göra nånting de tyckt varit dåligt och förlöjligat denne, inför alla i ensemblen. Fler än en gång har jag sagt ifrån under en uppsättning när jag stött på sånt beteende. Det kan ju vara så enkelt egentligen – det är bara att ta bort allt som har med prestationskrav att göra och försöka skapa en så god arbetsstämning som möjligt. Då börjar de mänskliga ”instrumenten” ofta spela hur vackert som helst, alldeles av sig själva.
När jag jobbar som regissör så har jag ofta, säkert precis som många andra regissörer, en sorts vision av hur jag vill att det ska bli och hur rollerna borde spelas. Tack och lov har jag lärt mig att vänta med att bestämma mig, innan jag sett hur skådespelarna själva vill tolka sina roller. Eftersom jag ofta jobbar med amatörer, med olika grader av teatervana, så vet jag att man inte kan få vem som helst att klara av vad som helst. Då är det bättre om jag först tar reda vad de redan kan – inte vad jag vill att de ska kunna.
Teatern på Åland har alla chanser att växa till något större, på alla sätt. Kunskapen finns redan. Om jag får önska något, så skulle det vara en teaterskola med professionell ledning, och ändamålsenliga repetitionslokaler där teatergrupper kan boka in sig i till en rimlig kostnad. Visst finns blackboxen på Alandica, men den är så gott som alltid uppbokad långt i förväg, så den räcker liksom inte till. Och så önskar jag mig förstås en helt egen teaterlokal i Mariehamn. En liten och intim salong där jag kan ge föreställningar året om. En liten stadsteater vore smaskens!
Nicklas Lantz, Skådespelare
Saltvik
