När landskapsregeringen (LR) i höstas valde att bevilja ÅCA 250.000 euro för att rädda verksamheten vid Gesterby mjölk och Haga kungsgård så dök en våg av frågor upp bland åländska jordbrukare och bönder. Pengarna som beviljades ska gå till finansieringen av en omstrukturering av företaget Geserby mjölk, som ägs av Kristoffer Lundberg. Han äger även Haga kungsgård. De två gårdarna står tillsammans för 60 procent av mjölkproduktionen till ÅCA.
Nu har Gesterby gård bjudits ut till försäljning, men frågorna hopar sig och svaren är få. Mycket finns i vågskålen – inte bara för de aktuella företagen utan även för underleverantörer – jordbrukssektorns tilltro till systemen och mycket av de åländska livsmedelsprodukter vi tar för givna. Men för att förstå komplexiteten måste vi först blicka utåt.
Runt om i Europa ser vi stora bondeprotester avlösa varandra. Krympande ekonomiska marginaler dränerar branschen och det finns en stark misstro gentemot regeringarna.
I Frankrike är bönderna arga över att EU öppnar för importer från Sydamerika och i Tyskland protesterar bönderna för att regeringen beslutat slopa subventioner för arbetsfordon.
Samtidigt vet vi att kriget mellan Ryssland och Ukraina slår hårt mot en redan pressad bransch där insatskostnaderna rusat. Det är helt enkelt en mycket tuff verklighet som våra bönder har att förhålla sig till och det är i detta sammanhang den åländska frågan om Gesterby mjölk ska sättas i.
När stödet till Gesterby mjölk och Haga kungsgård var ett faktum var det som att hälla bränsle på brasan. Visst har det mumlats ute bland åländska bönder tidigare om de fördelar som en del tror sig se att Haga kungsgård åtnjutit genom att man bland annat arrenderar mark av landskapsregeringens fastighetsverk, men nu tog det fart.
Det är lätt att förstå Ålands trädgårdshall, Ålands potatisodlarförening och Ålands producentförbund (ÅPF) kritik mot landskapsregeringens ”överraskande” fördelning av krisstöd samt deras krav på att motsvarande summa snarast ska kanaliseras ut till växtodlings-, nötkötts- och fårgårdar. Det finns frågor kring beslutandeprocessen. Samtidigt är det viktigt att hålla isär sak och person, även i denna fråga, och komma ihåg att det är beslutet och processen fram till beslutet som väcker frågor. Frågan har blivit så pass inflammerad att sakfrågan ofta blandas ihop med tyckanden.
Förra veckan fick ÅPF svar på sin skrivelse till LR där man meddelar att man inte kommer vidta några åtgärder med anledning av skrivelsen utan hänvisar till Justitiekanslerämbetet. Till Ålandstidningen säger ÅPF:s ordförande Birgitta Eriksson-Paulson att man inte har för avsikt att ta frågan vidare, men att misstron mot landskapsregeringen kvarstår.
Det finns flera frågor som kräver svar, till exempel om det finns obetalda arrenden, om Åland klarar av mjölkgårdar med flera hundratals kor, om ÅCA står och faller med denna lösning, om övriga aktörer i branschen kan räkna med liknande stöd, hur mycket LR är involverad genom olika myndigheter och bolag, om man som offentlig myndighet får gå in med så pass riktade stöd, om ÅCA kan ta en roll i detta beaktande likställighetsprincipen mellan andelsägarna, om hur stora risker ett jordbruksföretag ska kunna ta och ändå kunna räkna med offentliga stöd – och var går i så fall gränsen? Det kanske inte finns svar på alla frågor, men om du frågar runt i producentleden finns det en oro att inte allt står rätt till. Rätt eller fel, men den oron måste tas på allvar för att tilltron till myndigheter och tilltron mellan olika branschaktörer åter ska kunna gro.
Daniel Dahlén
