Ledare
Dagens gästledarskribent är Jan Sundberg, professor emeritus i statsvetenskap vid Helsingfors universitet.
Privat
Självstyrelselagen lätt att urholka
Jan Sundberg, professor emeritus i statsvetenskap vid Helsingfors universitet » Ålands självstyrelse hotas inte av lagändring, utan av tolkningar, nationalism och myndighetsbeslut som stegvis försvagar autonomin.
Gästledare
Under sommaren bjuder ledarsidan in en rad skribenter från olika delar av samhället för att ge nya perspektiv på debatten. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Finländsk förvaltning är känd för att styras av en detaljrik
lagstiftning som härrör ända från den autonoma tiden i avsikt att värja sig mot rysk inblandning.
För
den ryska överhögheten var lagarna inte
heliga utan kunde överträdas när tsarens regim så ansåg. Detaljrikedomen fick extra
fart under de första
självständighetsåren och höjde tröskeln för vad man hade rätt att lagstifta om på Åland och i folkmun göra sig lustig över rörande ålänningarnas förmodade juridiska inkompetens.
Samtidigt överträddes lagar i Finland under rådande högervåg. Efter andra världskriget överträddes lagar i inställsamhetens namn för att behaga stormakten
Sovjet.
Fenomenet är inte alls unikt. Under den tyska ockupationen av Norge
fortsatte naziregimen att styra enligt norsk lagstiftning, samma gällde i Hitlers Tyskland där Weimarrepublikens lagar dög väl för nazistregimen. I nutid bevittnar
vi hur Donald Trump i USA styr med dekret med hjälp av sitt lojala hov och där kongressen förvisats till statister.
Gemensamt för
alla exempel som här räknas upp är att den politiska verkligheten kan
förändras radikalt med hjälp av den rådande lagstiftning som gällde innan regimskiftet.
Tolkningen av gällande lagar kan skärpas till den grad att näringsliv och gemene ålänning finner det hela absurt. Inget av detta är ägnat att öka självstyret, snarare det motsatta.
Enligt
min mening hemfaller vissa rättslärda till en blåögdhet beträffande rättsskyddet som omger den åländska självstyrelsen i jämförelse med Färöarna och Grönland där tilliten befäster autonomin. Ålands självstyrelse som modell för andra regimer är inte att rekommendera om
man inte vill plädera
för
en påtvingad
topdown-lösning.
Faran för
självstyret
ligger i en ökad
militarisering av Östersjöregionen och en tilltagande
nationalism. Med den nationella säkerheten som ursäkt går det väl att urholka självstyret utan att en enda lag
förändras.
Under covid-19 fick vi
erfara hur den fria rörligheten över Ålands hav begränsades utan förståelse för ålänningarnas nära band till moderlandet. Däremot var statens tolkning
ironiskt nog en annan beträffande tornedalingarna. På högsta regeringsnivå kan man visserligen tala för ökad nordisk gemenskap genom
Natomedlemskapet, men inom den statliga myndighetsvärlden är tolkningen inte nödvändigtvis den samma. Med
ekonomin som ursäkt
kan Tullen och Skatteförvaltningen skärpa införseln av varor från Sverige. Tolkningen av gällande lagar kan skärpas till den grad att näringsliv och gemene ålänning finner det hela absurt.
Inget av detta är ägnat att öka självstyret, snarare det
motsatta. Migrationsverket gör sina åtstramningar enligt
regeringsprogrammet och gör det svårt att rekrytera arbetskraft,
behålla
de man har och att integrera flyktingar. Allt detta bidrar till att förminska det självstyrda handlingsutrymmet.
Skyddet
av det svenska språket var en knäckfråga när Ålandsfrågan skulle lösas i Geneve. Åland fick sitt territoriellt
definierade språkskydd
som är
milsvida effektivare än vad kusinerna i öster får tampas med. På Åland hade man sina föraningar om vad den finska
nationalismen kan leda till. Den finska nationalismen är språkcentrerad genom att det
lilla uraliska språket är trängt mellan stora slaviska och germanska språk. Av alla språk är det endast svenskan som den
finska nationalismen känner sig hotad av och som ger negativa associationer.
Upphovet till detta är den svenska dominansen inom politik, förvaltning, utbildning, kultur
och ekonomi. Finländare inom ledande positioner kunde svenska och det var en fördel för Åland och kontakterna till
Skandinavien.
Steg för steg har den svenska dominansen bytts ut mot en finsk sådan kombinerat med ett
omfattande numerärt
övertag. Språket är inte neutralt, det är ett maktmedel. Det sista hindret
var den obligatoriska svenskan i studentskrivningarna som avskaffades 2005. Resultatet
har visat sig vara förödande för kunskaper i svenska, vilket tjänstemän och politiker på Åland har fått känna av. Kommunikationen försvåras, självstyret lider och den
kulturella förståelsen finns inte där som förut. För många finska tjänstemän är kunskap i elementär svenska på undantag samtidigt som
enhetsstaten Finland har ytterst svårt att erkänna särlösningar. Det kunde ha blivit
värre.
År 2010 gav statsminister Mari
Kiviniemi och Vladimir Putin en gemensam presskonferens där Putin applåderade några gränskommuners initiativ att ersätta svenskan i grundskolan
med ryska. Om detta hör man inget av i dag och om ryskan som ersättande skolspråk är det väldigt tyst.