Självstyrelselagen lätt att urholka

Finländsk förvaltning är känd för att styras av en detaljrik lagstiftning som härrör ända från den autonoma tiden i avsikt att värja sig mot rysk inblandning. För den ryska överhögheten var lagarna inte heliga utan kunde överträdas när tsarens regim så ansåg. Detaljrikedomen fick extra fart under de första självständighetsåren och höjde tröskeln för vad man hade rätt att lagstifta om på Åland och i folkmun göra sig lustig över rörande ålänningarnas förmodade juridiska inkompetens. Samtidigt överträddes lagar i Finland under rådande högervåg. Efter andra världskriget överträddes lagar i inställsamhetens namn för att behaga stormakten Sovjet. 

Fenomenet är inte alls unikt. Under den tyska ockupationen av Norge fortsatte naziregimen att styra enligt norsk lagstiftning, samma gällde i Hitlers Tyskland där Weimarrepublikens lagar dög väl för nazistregimen. I nutid bevittnar vi hur Donald Trump i USA styr med dekret med hjälp av sitt lojala hov och där kongressen förvisats till statister. Gemensamt för alla exempel som här räknas upp är att den politiska verkligheten kan förändras radikalt med hjälp av den rådande lagstiftning som gällde innan regimskiftet.

Enligt min mening hemfaller vissa rättslärda till en blåögdhet beträffande rättsskyddet som omger den åländska självstyrelsen i jämförelse med Färöarna och Grönland där tilliten befäster autonomin. Ålands självstyrelse som modell för andra regimer är inte att rekommendera om man inte vill plädera för en påtvingad topdown-lösning. Faran för självstyret ligger i en ökad militarisering av Östersjöregionen och en tilltagande nationalism. Med den nationella säkerheten som ursäkt går det väl att urholka självstyret utan att en enda lag förändras. 

Under covid-19 fick vi erfara hur den fria rörligheten över Ålands hav begränsades utan förståelse för ålänningarnas nära band till moderlandet. Däremot var statens tolkning ironiskt nog en annan beträffande tornedalingarna. På högsta regeringsnivå kan man visserligen tala för ökad nordisk gemenskap genom Natomedlemskapet, men inom den statliga myndighetsvärlden är tolkningen inte nödvändigtvis den samma. Med ekonomin som ursäkt kan Tullen och Skatteförvaltningen skärpa införseln av varor från Sverige. Tolkningen av gällande lagar kan skärpas till den grad att näringsliv och gemene ålänning finner det hela absurt. Inget av detta är ägnat att öka självstyret, snarare det motsatta. Migrationsverket gör sina åtstramningar enligt regeringsprogrammet och gör det svårt att rekrytera arbetskraft, behålla de man har och att integrera flyktingar. Allt detta bidrar till att förminska det självstyrda handlingsutrymmet.

Skyddet av det svenska språket var en knäckfråga när Ålandsfrågan skulle lösas i Geneve. Åland fick sitt territoriellt definierade språkskydd som är milsvida effektivare än vad kusinerna i öster får tampas med. På Åland hade man sina föraningar om vad den finska nationalismen kan leda till. Den finska nationalismen är språkcentrerad genom att det lilla uraliska språket är trängt mellan stora slaviska och germanska språk. Av alla språk är det endast svenskan som den finska nationalismen känner sig hotad av och som ger negativa associationer. Upphovet till detta är den svenska dominansen inom politik, förvaltning, utbildning, kultur och ekonomi. Finländare inom ledande positioner kunde svenska och det var en fördel för Åland och kontakterna till Skandinavien. 

Steg för steg har den svenska dominansen bytts ut mot en finsk sådan kombinerat med ett omfattande numerärt övertag. Språket är inte neutralt, det är ett maktmedel. Det sista hindret var den obligatoriska svenskan i studentskrivningarna som avskaffades 2005. Resultatet har visat sig vara förödande för kunskaper i svenska, vilket tjänstemän och politiker på Åland har fått känna av. Kommunikationen försvåras, självstyret lider och den kulturella förståelsen finns inte där som förut. För många finska tjänstemän är kunskap i elementär svenska på undantag samtidigt som enhetsstaten Finland har ytterst svårt att erkänna särlösningar. Det kunde ha blivit värre. År 2010 gav statsminister Mari Kiviniemi och Vladimir Putin en gemensam presskonferens där Putin applåderade några gränskommuners initiativ att ersätta svenskan i grundskolan med ryska. Om detta hör man inget av i dag och om ryskan som ersättande skolspråk är det väldigt tyst.