Det spanska damlandslagets VM-guld har skuggats av en skandal alltsedan ordföranden Luis Rubiales kysste spelaren Jennifer Hermoso under guldfirandet efter finalen mot England förra helgen. Kyssen, som saknade samtycke, fick i efterhand spelarna att kräva Rubiales avgång och sammanlagt har 81 spanska spelare meddelat att de inte kommer att spela för landslaget så länge han sitter kvar på posten.
Spelarna har fått uppbackning från alla möjliga håll, både inom och utanför fotbollsvärlden. Till och med den spanska regeringen har blandat sig i frågan och sagt att man vill stänga av Rubiales, och att ärendet kan komma att tas till domstol.
Men trots det håller det spanska fotbollförbundet hårt i sitt försvar av Rubiales och hotar spelarfacket med domstol. Förbundets hantering är en skamlig uppvisning i krishantering, och samtidigt är det ännu ett exempel på hur svårt idrotten verkar ha att hantera dylika handlingar.
Ett annat färskt exempel är Manchester Uniteds hantering av spelaren Mason Greenwood, som i januari 2022 stängdes av efter att en video där han i praktiken hotar sin flickvän till sex kom ut på sociala medier. Greenwood åtalades, men efter att flickvännen slutat samarbeta med polisen och åklagarämbetet lades anklagelserna i början av 2023 ner.
Manchester United ägnade sig därefter åt en sex månader lång intern utredning, innan man i ett pressmeddelande för några veckor sedan meddelade att klubben var i slutskedet av att fatta ett beslut om Mason Greenwoods framtid. Men för den som läste klubbens meddelande var känslan ändå att man var på väg att lyfta avstängningen och låta Greenwood fortsätta spela för klubben.
Så blev det dock inte. En vecka senare meddelade nämligen klubben att man river kontraktet med spelaren, men beslutet fattades först efter påtryckningar från supportrar och media som reagerade starkt på det ursprungliga uttalandet.
Det är förstås ett ännu tydligare exempel på hur en idrottsorganisation har svårt att göra det rätta när en duktig fotbollstalang som länge spelat i klubben och en ekonomisk förlust ligger i andra vågskålen. Men oavsett hur man vrider och vänder på det är klubbens hantering under all kritik. Kontraktet borde rivits för länge sedan. I stället tog det 18 månader att komma fram till ett beslut som först fattades efter påtryckningar utifrån.
Med det sagt är det inte alltid oproblematiskt att agera domare. Det finns rättssystem som ska hantera dessa frågor, och i det här fallet hade Mason Greenwood faktiskt, konstigt nog, inte blivit dömd för något. Det finns också exempel på hur straffprövning utanför våra traditionella rättsprocesser gått oproportionerligt långt när påstådda gärningspersoner lynchats i det offentliga. Men det finns också fall som rättssystemet missar och i det här fallet var bevisen som läckt ut utan vidare tillräckliga för att fatta rätt beslut och riva kontraktet med spelaren i ett mycket tidigare skede.
En kyss är inte lika allvarlig som våld och det är på basen av en sådan helt omöjligt att slå fast att någon är en hemsk person eller en kvinnohatare. Men det var definitivt osmakligt, slemmigt och utan samtycke och möjligen ger Rubiales svar på händelserna en fingervisning om vem han är: I stället för att be om ursäkt slog han nämligen tillbaka mot anklagelserna, framställde sig själv som ett offer och gick till attack mot ”falsk feminism”. Det är bara att fördöma, och hans tid som president för det spanska fotbollförbundet verkar dessutom ha kantats av flera andra skandaler.
Idrotten har en del att jobba med och det börjar bli dags för det spanska fotbollförbundet att vakna upp innan man drar ner sig själv i smutsen ordentligt. Särskilt tråkig är också den senaste veckans uppståndelse för det spanska landslaget, som borde stått i centrum för sin bragd i VM och inte på grund av vad en förbundspresident från stenåldern gjort.
Kevin Eriksson
