Den åländska näringslivspolitiken går att utveckla och det rejält. Under många år har den bestått av, i mer eller mindre grad, stöd till jordbrukssektorn. En sektor som är starkt beroende av bidrag och kommer så vara så länge den europeiska jordbrukspolitiken är byggd enligt den modellen. Att försöka ändra på den modellen lokalt på Åland vore lönlöst.

Däremot har jordbrukets villkor ofta smittat av sig på synen på hur en aktiv näringslivspolitik ska föras inom andra delar av näringslivet. En politik som även haft sina påhejare genom rop på bidrag från andra delar av näringslivet. Generella bidrag som lätt leder till suboptimeringar och ineffektivitet inom de flesta företag.

Innan vi går in på vad en riktig näringslivspolitik kunde ha sin grund i måste vi klargöra att temporära bidrag av generell art inte alla gånger behöver vara fel, men att de måste vara av ovanliga och kopplade till stora utmaningar likt en pandemi eller ogenomtänkta regleringar likt dagens hantering av skattegränsen. Men även i situationer där marknadsvillkoren förutsätter direkta penningstöd – det vill säga för att åländska företag ska klara av att konkurrera.

Att landskapsregeringen och den finländska regeringen erbjöd kostnadsstöd under pandemin för att rädda företag var därför direkt avgörande och korrekt agerat, men dylika stöd ska vara av just temporär art.

Om vi går direkt på sak saknar vi på Åland i dag en diskussion om skalbarhet. Om vilka branscher som ska stödjas och med vilka insatser för att vi ska kunna få en verklig tillväxt. Med det menas att vi inte enbart ska prata om att få företag att växa i omsättning och personalstyrka utan, som författarna Robert Sutton och Huggy Rao säger, få ett företag att växa där företaget likt en arm inte bara får mer muskler utan även ett starkare hjärta och bättre blodflöde för att kunna förbättra sina funktioner.

Författarnas liknelse är kanske svår att förstå, men det handlar om att ett företag måste byggas inifrån för att skapa en stabil grund för att kunna fortsätta växa. I en sådan värld kan generella felriktade bidrag stjälpa mer än hjälpa. Detta eftersom bidraget kan underlätta för ett företag att upprätthålla strukturer som inte är hållbara och därmed i det långa loppet göra företaget en otjänst.

Så vad ska landskapsregeringen göra för att vi ska få fler skalbara företag på Åland? Ser vi hur man i omvärlden jobbar med dylika områden kan vi se några saker som Åland främst borde göra.

För det första måste det politiska Åland enas om vilka branscher som är framtiden och lägga resurserna där. Det går inte att lägga lite på allt och framförallt måste det finnas en skalbarhet i själva tjänsten och produkten som företaget eller branschen erbjuder.

För det andra kunde man med fördel jobba mer med lånegarantier. Risken är liten för landskapsregeringen samtidigt som företagen får agera utifrån marknadsvillkor. Företagen får dessutom tillgång till behövliga medel i en värld där det är svårt att få tag på lokalt riskbenäget kapital.

Det tredje är infrastruktur. Se till att det finns relevant och högklassig utbildning. Skapa förutsättningar för företagen att locka till sig arbetskraft genom bland annat bra skolor och attraktivt boende.

Slutligen ska grundförutsättningen för att bli beviljad stöd alltid vara just skalbarhet.

Om Åland börjar med dessa punkter så är det en bra start. Vi har dessutom fina grundförutsättningar i vård, skola och omsorg samt ett i allmänhet välmående samhälle. Det torde således finnas alla möjligheter, men det krävs även politiskt mod att säga nej till ropen på generella bidrag och en önskan om att hela näringslivet ska kunna vara med på resan. För om Åland ska lyckas kommer det krävas prioriteringar av ett slag som vi inte är vana med på Åland.