Det senaste året, när landskapsregeringen allt mer avvecklat pandemiåtgärderna och börjat återgå till någon form av normal politisk verklighet har det hörts klagomål från regeringskoalitionen. Samarbetet har knakat i fogarna inför öppen ridå ett flertal gånger, men bakom kulisserna har missnöjet varit än större och tydligare.
Det allra mest påtagliga klagandet har varit att Centern satt sig på bakhasorna inför varje förslag om inbesparingar i budgeten som de andra regeringspartierna har kommit med. Frustrationen var mycket stor under slutet av våren från såväl Moderater som Obundna.
Men något har hänt under sommaren.
När ett sensommarystert lagting åter samlades stod det åtta månader gamla bokslutet över landskapets ekonomi 2021 på agendan. Oppositionen kom med slipade knivar för att sikta in sig på upplevda sprickor i regeringsfasaden.
Men det svar man fick överraskade. ”Jag är lite chockad, faktiskt”, konstaterade John Holmberg (Lib) när han tappade namnet på Obunden samlings gruppledare Marcus Måtar.
Vad var det då som orsakade denna chock som skakade den sällan ordträngde Holmberg? Jo, Måtars utspel om att landskapsekonomin står sig stark. Så stark att det är fel att kalla läget för kris och så stark att inbesparingar inte låter sig göras.
Den ur regeringsblocket nyss avhoppade Anders Eriksson (ÅF) blev å sin sida ställd av moderaternas gruppledare Tage Silander som konstaterade att det är svårt att få igenom inbesparingar för då måste man ha majoritet som håller genom hela processen. Silander tyckte inte heller att ekonomin var så eländig som oppositionen fick den att låta, utan att den är ”någorlunda på banan”.
Det är inte helt orimligt att regeringspartier framhåller ekonomin ett år före valet som god. Det vore nästan lite korkat att inte göra det, för annars underkänner man ju i mångt och mycket sin egen politik.
Men det kan också slå tillbaka.
Landskapets utgifter har stigit kraftigt de senaste åren. Samtidigt har också intäkterna gått upp år för år. I samband med att systemet för självstyrelsens finansiering byttes härom året höjdes finansieringen med cirka 10 miljoner årligen. Då systemen överlappar varandra uppstod också en så kallad puckeleffekt till landskapets fördel som innebar cirka 23 miljoner extra 2021 och ytterligare några extra miljoner i år.
Problemet är att puckeleffekten är tillfällig. De senaste årens rekordhöga intäkter kommer av allt att döma bli lägre från och med nästa år.
Men hittills har mycket lite gjorts av landskapsregeringen för att stävja kostnadsutvecklingen i den egna verksamheten. Så läget kan beskrivas som ”någorlunda på banan” just nu, och kanske är en budget som är någorlunda på banan inte det bästa incitamentet för att nå förståelse i verksamheten för större strukturella inbesparingsprogram.
Men redan efter årsskiftet kan läget vara ett helt annat.
Det är lätt att vara efterklok heter det som bekant. Vad ordspråket inte säger är att det också nästan alltid är väldigt dyrt att vara efterklok. Den som inte sparar innan krisen kommer att få det svårt att göra det när krisen väl slår till. Det vet också regeringspartiernas företrädare.
Så varför denna plötsliga scenförändring? Två orsaker ligger nära till hands.
Dels är det bara drygt ett år kvar till nästa val. Dels är det dags för budgetförhandlingar i LR-gänget, något som innebär att vårens spänningar partierna emellan riskerar att återuppstå.
Om vi tar det första, valet, är det, som sagt, naturligt att de som skapat den ekonomiska politiken de senaste åren vill framhäva den som lyckad. Dumt vore det annars. Men det kan också slå tillbaka om den offentliga ekonomin visar sig vara i sämre skick än den beskrivs av de som styr.
När det gäller budgetförhandlingen finns det problem bakom kulisserna att reda ut. I våras var tonläget mellan framför allt Ob och MSÅ högt kring mer pengar till kommunerna, men det finns också kraftigt skilda åsikter om till exempel de provborrningar för en Föglötunnel som Centern nu förespråkar.
Om regeringen Thörnroos ska hålla ihop också det sista året på mandatperioden måste man lösa knutarna mellan partierna. Ett sätt är att ge alla vad de vill ha, men det kostar pengar.
Och då är det finfint om läget i ekonomin åtminstone beskrivs som just finfint.
Jonas Bladh
