I Facebookgruppen ”Föräldrar på Åland” uttryckte en anonym förälder nyligen besvikelse över att det egna barnet inte blivit bjuden på sin dagiskompis kalas. De vänner barnet leker med hade alla varit på kalaset och pratat om det efteråt, barnet kom hem sårad och ledsen. ”Jättetråkigt att utanförskapet börjar så här tidigt i åldrarna”, skriver föräldern.
Scenariot är hjärtskärande, nästan alla föräldrar bär på en oro över att deras barn ska bli utfryst. Det kan dock finnas förklaringar till vad som hänt. Det handla om förbiseende av föräldrarna, att de har glömt eller inte är insatta i vilka barn som finns i deras barns grupp. Inbjudan kan ha kommit bort. Kanske var antalet bjudna begränsat för att föräldrarna inte hade råd, plats eller ork. Det finns också barn som inte klarar av att ha kalas för så många på en gång.
En del menar att det är orealistiskt att kalas ska vara rättvisa, som vuxen hamnar man ju också i situationer när man inte blir bjuden och man får försöka lära sig att hantera det.
Det finns barn som systematiskt är uteslutna från gästlistan. Ibland utan någon egentlig anledning, eller för att de sticker ut och på olika sätt inte passar in i normen. Fest, som borde vara något roligt, blir i stället ångestladdat. Att bli utesluten från tillställningar är en smärtsam känsla som sitter i länge, många vuxna har traumatiska minnen av det.
Vuxna måste tänka sig för när det gäller hantering av inbjudningar, små barn förstår inte begrepp som uteslutning och vilka som kan bjudas. Föräldrarna har ansvaret.
En bra regel är att aldrig bjuda in en majoritet i en klass eller grupp, men inte alla. Att bjuda 12 av 15 barn vore utpekande och exkluderande. Att bjuda fem stycken på ett mindre kalas kan fungera bättre.
Har man ett mindre kalas där alla inte är bjudna ska inbjudningarna skötas utanför dagis eller skola. Man måste tala med sina barn om hur man hanterar det, förklara att man inte pratar om kalasen på dagis om alla inte kan bjudas.
Barnkalas är privata angelägenheter, men en del dagis och skolor har ändå valt att ha gemensamma policys. Det motiveras av att det ses som en del av arbetet mot kränkningar och diskriminering. På föräldramöten hålls öppna diskussioner om hur man på bästa sätt kan se till att ingen känner sig utanför.
Det finns exempel på olika lösningar. Som att grupper har gått ihop och haft fyra gemensamma kalas per år, ett för alla barn födda i samma kvartal, vilket minskar både kostnaden och antal kalas varje år. Föräldrarna till de barn som fyller år hjälps åt att arrangera kalaset, och alla barn får komma.
Ett annat sätt att komma runt vilka man ska bjuda är att ha barnets ålder som riktmärke. Mindre barn förstår varför de inte får komma när det finns en förklaring, som att bara sexåringarna är bjudna.
Det viktiga är kanske inte exakt hur man går till väga, utan att föräldrarna har en medvetenhet och bjuder schysst.
Linda Blix
tel: 26 637
