Det är ett år sedan Ryssland presenterade en kravlista till västvärlden. Vladimir Putin krävde en säkerhetszon mellan Ryssland och Nato, där den västliga försvarsalliansen skulle dra tillbaka sina trupper från länderna som gått med efter 1997. Dessutom skulle Natoländerna lova att inte utvidga alliansen, varken med forna Sovjetrepubliker eller Sverige och Finland.

Då stod de ryska trupperna på gränsen till Ukraina och det underliggande hotet var att om inte väst lydde Putins order skulle han ta Kiev.

Den 24 februari, efter att den ryska kraven avfärdats som det skämt de var, rulllade ryska trupper in i grannlandet. Inte under falskt rebellflagg som de senaste åren, utan i konventionellt krig.

Och världen förändrades i grunden.

Vladimir Putin har under sina många år vid makten i Kreml framstått som en taktiker, en slipad strateg som sällan sätter en fot fel men gärna testar var gränserna går.

Kanske drabbades han av någon sorts hybris, kanske var det bara usla råd från generalerna, hur som helst blev inget som den ryske presidenten hade förutspått. De ukrainska ”nazisterna” skulle ju vika sig på bara ett par veckor, Nato skulle fasa inför den återupplivade ryska björnen och imperiet skulle återuppstå i en ny tappning.

I stället har Putins soldater fått retirera från en fiende som är både mer motiverad och bättre utrustad, tack vare stödet från omvärlden, och utgången av kriget är minst sagt oviss.

Hemma i Ryssland växer också protesterna mot den allt mer auktoritäre, och allt mer pressade, presidenten.

Rapporter om mödrar som protesterar mot att deras söner mobiliserats blir allt fler. Likaså ryktena att eliten blir allt mer orolig över hur framtiden kommer att te sig om sanktionerna fortsätter och fredssamtal ligger allt längre bort.

Men dessvärre har Putin fortfarande sitt land i ett hårt grepp. Däremot om ryktena om att Ryssland förbereder en offensiv efter nyår blir sann, och de inkallade och militärt lågutbildade soldaterna börjar komma hem i kistor, lär Putins tillvaro bli än mer ansträngd.

Världen har förändrats också utanför krigets Ukraina. I Europa är energikrisen och inflationen påtaglig, då Ryssland med alla medel försöker skapa utrymme genom att försvåra för länder som stöder Ukraina.

Men glädjande nog står fortfarande väst upp för det ukrainska folket. Så sent som under torsdagen beslöt EU att skärpa sanktionerna mot Ryssland och länder som stöder Ryssland. Flertalet komponenter fördes upp på svarta listan, bland andra sådan som används i de drönare som Ryssland köper från Iran och använder för sina terrorbombningar i Ukraina.

Dessutom får Ukraina ett mångmiljardlån från EU.

Beskedet från EU är en lika tydlig som viktig signal till Putin och hans gäng – trots att Europa tagit smällar på grund av kriget tänker vi inte svika Ukraina.

Det har gått ett år sedan Vladimir Putin försökte förändra världen genom att hota Nato till underkastelse och att försvaga skyddet av en rad före detta stater i Warszawapaktens område.

Men den tidigare så listige strategen gjorde ett enormt misstag.

I dag har Putin bara andra skurkstater som vänner, ett folk som lider under sanktioner och ett land som börjar tvivla på att deras president alls har koll på läget och vill ryssarnas bästa.

Kort sagt: Putin fick en förändrad världsbild, men inte alls den han tänkt sig.

Väst står mer samlat än tidigare, Sverige och Finland är på väg in i Nato, ingen viker sig för en rysk björn som ryter allt mindre skrämmande.

Och värst av allt för Putin: Ukraina viker sig inte. Tvärt om har det tappra, överfallna folket slagit tillbaka angriparen på många håll och åsamkat den ryska militären förluster långt, långt över vad Putin räknat med.

Vi lever i en värld som förändrats i grunden sedan den där decemberdagen 2021 då Ryssland sturskt lade fram sin kravlista.

En förändring som enkom kan skyllas på ett Ryssland och en rysk president som trodde att de skulle kunna tvinga världen till underkastelse, men själva nu är paria. Och dessutom illa ute både militärt och ekonomiskt.