Foto:

Ålands fotbollförbund i framkant med nytt val

Den här veckan valde Ålands fotbollförbund sin första kvinnliga ordförande, Heidi Kullberg. Det var på tiden, med tanke på att förbundet funnits i snart 80 år.Att Åland är nästan först i Norden med en kvinna på den posten säger tyvärr mycket om vårt samhälle.

Heidi Kullberg har tidigare varit vice ordförande i fotbollförbundet och tar nu över ordförandeskapet av Christer ”Krille” Mattsson som slutar. Till Ålandstidningen säger han att det var ett ”lätt val”, för det ”kom inga andra förslag”. Däremot är det ”extra speciellt” att det (underförstått) råkade bli en kvinna, säger han.

Bättre än så måste man kunna förmedla nyheten att man har fattat ett historiskt beslut. Det borde vara värt att uppmärksamma större.

Finlands fotbollsförbund har, under sin snart 115 år långa historia, inte haft en enda kvinna på ordförandeposten. Fotbollförbundet i Sverige har haft tre olika ordförande med namnet Gunnar, men noll kvinnor.

I Norges, Danmarks och Färöarnas fotbollsförbund är siffrorna likadana. Inte en kvinnlig ordförande, genom alla tider.

Faktum är att Vanda Sigurgeirsdóttir, ordförande för isländska fotbollsförbudet KSÍ, är den enda kvinnan i Norden på samma post som Heidi Kullberg. Också hon tillträdde i år, efter att hela förbundets styrelse avgått till följd av avslöjanden om nedtystade sexuella övergrepp. I början av 2000-talet var hon Islands första kvinnliga tränare för herrlandslaget.

Själv säger Heidi Kullberg att det främst är idrottens betydelse och roll i samhället som lockar henne. Att fotboll är en jämlik sport.

Att en kvinna väljs som ordförande för ett förbund vars medlemsföreningar är till för både män och kvinnor är bara rimligt. Satt i ett större, samhälleligt, perspektiv är det snarare en representationsmässig katastrof att det inte hänt tidigare.

Det går inte att förneka fotbollens, eller idrottens, ringeffekter i resten av samhället. Då går det inte heller att förneka att den som sitter som fotbollsbas har makt.

Ska en sport ha en chans att vara jämlik måste också makten vara mer jämlikt fördelad än den varit hittills.

Det här är naturligtvis inte ett mönster som bara återspeglas i idrottsliga sammanhang. Sverige, som gärna ser sig om världens mest jämställda land, har aldrig haft en kvinna som statsminister. Nu är man på god väg.

När Sanna Marin (SDP) tillträdde i Finland konstaterade hon att jämställdheten tydligen inte har kommit så långt, eftersom det blir så uppmärksammat att en kvinna valdes för uppdraget. Samtidigt måste det uppmärksammas när det händer, eftersom det fortfarande är normbrytande.

Ytterst handlar det om att alla grupper som påverkas av ett beslutande organ ska finnas representerade. Det är bara så man har makt att påverka besluten.

När hälften av befolkningen är kvinnor, och fem fotbollsförbund aldrig har lyckats få fram en kvinnlig ledare, kan det rimligtvis inte handla om att det råder brist på kvinnor. Snarare att kandidaternas kön är en del av meritlistan, där det ena är till fördel och det andra till nackdel.

Hela Norden framställer sig gärna som en världsledande region på området jämställdhet. Ändå står det klart att kvinnor fortfarande inte är välkomna i alla beslutande rum.

Hittat fel i texten? Skriv till oss