Ålandstidningen har de senaste åren mottagit flera tips från anställda om att något inte står rätt till på deras arbetsplats. Tipsen kommer från personal som jobbar i organisationen och från personer som slutat. I några fall har det gått så långt att vi gjort intervjuer, men sedan backar de vi pratat med. Trots att det handlar om anonyma intervjuer är enskilda rädda för att bli igenkända och få repressalier.
Det är givetvis inte sunt. Offentliga verksamheter som bekostas med skattemedel måste tåla granskning. Personer som upplever missförhållanden – vare sig det handlar om enstaka fall eller mer strukturella problem – måste kunna slå larm utan att vara rädda för eventuella konsekvenser från arbetsgivaren.
Men sådana visselblåsare har tyvärr inget skydd i lag.
Åland fick en ny offentlighetslag för drygt två år sedan. När lagförslaget gick ut på remiss 2020 redogjordes också för hur lagstiftningen ser ut i vårt närområde, och där nämndes det svenska meddelarskyddet. Det innebär i korthet att tjänstemän har rätt att offentliggöra, eller ”läcka” om man så vill, sekretessbelagda uppgifter till grundlagsskyddade medier. Och detta (och här kommer det intressanta) utan att arbetsgivaren får undersöka vem som lämnat uppgifterna, eller bestraffa den som gjort det. Bara att ställa frågan ”Vem?” är olagligt, och kan ge böter eller fängelse i högst ett år.
Det kallas efterforsknings- och repressalieförbudet.
Den här lilla, men ack så viktiga, detaljen fick inte särskilt mycket uppmärksamhet när lagtinget debatterade offentlighetslagen. Ledamoten Nina Fellman (S) tyckte ”det vore intressant att åtminstone lyfta en sådan diskussion, utgående från hur viktigt det är att tjänstemän och offentligt anställda agerar i enlighet med sitt samvete, med integritet och gällande lag”. Och ledamoten Katrin Sjögren (Lib) satte säkert huvudet på spiken när hon replikerade ”Meddelarfriheten är en fråga som man har varit rädd för att diskutera för man har tänkt att det betyder att tjänstemännens lojalitet till landskapsregeringen, som förstås måste finnas, eller till andra myndigheter ifrågasätts”.
Garanterat finns det en sådan rädsla, men lika viktigt är att enskilda missförhållanden eller verksamheter som inte fungerar lyfts på bordet och inte göms undan i sekretesstämplade internutredningar som aldrig når medborgarna. Transparensen är oerhört viktig för allmänhetens förtroende för det offentliga. Det har vi inte minst sett i turerna kring elhybridaffären, där offentliggörandet av sekretessbelagda handlingar rätade ut flera frågetecken, och lyfte skulden från oskyldigas axlar.
I Sverige har flera personer dömts för att ha brutit mot meddelarskyddet efter att ha försökt ta reda vem som läckt en viss uppgift till medierna. Det visar att lagen fungerar. Och den skulle nödvändigtvis också behövas här.
I en intervju med Ålandstidningen i december sade Ålandstrafikens chef: ”Jag kommer att nysta i vem som har informerat er om det här, det är inte okej”. Även om uttalandet inte är straffbart är det högst anmärkningsvärt och säger också en del om den kultur som råder. Och hon är inte ensam. Det händer lite nu och då att tjänstemän frågar var journalisterna fått sin information ifrån. Även om vi aldrig röjer våra källor vore det en stor trygghet för våra uppgiftslämnare, och en viktig markering från beslutsfattarna, att lagstifta om ett meddelarskydd.
2023 antog lagtinget en visselblåsarlag som innebär att tjänstemän via en visselblåsarfunktion kan slå larm om överträdelser av landskaps-, nationell- eller EU-lagstiftning. Rapporteringen sker till landskapsrevisionen. Det här är förstås en välkommen och alldeles nödvändig funktion, men fortfarande sker det inom ramen för myndighetsutövning – och riskerar därmed att aldrig nå allmänhetens kritiska ögon.
Ett meddelarskydd skulle därför vara av högsta vikt för att få tipsare att våga träda fram.
Sandra Widing
tel: 26697
