När vi i morgon lägger 2021 till handlingarna är det med ett ögonbryn höjt i bryderi vi gör det. För det gångna året har varit ett märkligt år för landskapspolitiken på Åland. Pandemin har fortsatt att göra livet svårt för våra beslutsfattare med ständiga ned- och uppgångar i smittosiffrorna, problem med kommunikationen till Helsingfors och osäkerhet kring hur ekonomin faktiskt ser ut.
Samtidigt som landskapsregeringen (LR) tvingats parera coronaviruset, nya regler stiftade annorstädes och krisande näringsgrenar på Åland, har LR talat om en nystart, om en möjlighet och ett klimatkliv.
I de första delarna har man lyckats bra. Den andra, däremot, har lyst med sin frånvaro.
Året har alltså två ansikten för den åländska regeringen. Pandemin och de självstyrelsefrågor som blivit aktuella i dess kölvatten har man hanterat i princip oklanderligt. Så pass bra att till och med omsorgsminister Krista Kiuru och hennes ministerium till slut insåg att Åland är en gränsregion med andra förutsättningar än resten av landet och gjorde undantag i inreserestriktionerna i ett av årets sista beslut.
Även på hemmaplan har man lyckats väl med de beslut som tagits även om vissa varit både ifrågasatta och möjligen också givit ett tveksamt utfall. Icke desto mindre lyckades näringen tillsammans med LR och Visit Åland rädda en turistsommar som sent på vägen såg ut att gå förlorad.
Även sett till smittspridning och medicinska följder av fall har Åland klarat sig bra jämfört med kringliggande regioner fram till nu. Men med den senaste, kraftiga, stegringen i antalet fall står LR inför en stor utmaning – och riskerar att få drastiskt sänkt betyg för pandemihanteringen.
Kanske är det så att den här landskapsregeringen fungerar som allra bäst när den får jobba på uppstuds, när den måste reagera snabbt och tydligt på händelser och beslut som berör oss. Att det är en regering som hellre släcker akuta bränder än jobbar förbyggande för att förhindra dem.
För när man, till slut, skulle lägga en budget med sikte på tiden efter pandemin blev det ett betydligt mindre inspirerande utfall än den så väl hanterade brandsläckningen i pandemifrågorna.
”Det är en budget som tänker stort, startar litet och agerar snabbt”, sammanfattade lantrådet Veronica Thörnroos (C) när LR presenterade sitt budgetförslag. Problemet var att kritiken kom från alla håll. Oppositionen och inte oansenliga delar av den egna regeringsbasen efterlyste mer innehåll, mer inbesparingar och mer visioner.
Först efter interna förhandlingar och kvartssamtal med vissa regeringspartier kunde majoriteten samlas och godkänna det tunna budgetförslaget.
När pandemin, trots den senaste tidens ökade antal fall, är på väg att långsamt ebba ut och vi på väg att hitta ett nytt normalläge, vill det till att LR levererar en betydligt tydligare vision om vad man faktiskt vill göra med makten. Hittills har vi inte sett mycket av det, varken i regeringsprogrammet för två år sedan, eller i budgeten för 2022.
En prövad regering som haft både bra och dåliga stunder, alltså. Men hur står det då till med oppositionen? Svårtytt, kanske man kan säga.
När regeringen haft svårt att hitta en linje och en tydlighet i vägen framåt har främst Liberalerna och Socialdemokraterna jobbat med att hitta rätt position inför valet om knappt två år.
Mest tydligt är det när det gäller Liberalerna. Partiet har tagit ett tydligt kliv till höger. Säkert har man gjort sin eftervalsanalys och konstaterat att väljarna anser att Lib blivit för likt Socialdemokraterna, och har därför försökt stärka sin borgerliga prägel.
När dessutom LR:s interna förhandlingar lett till ökade utgifter och mycket tama inbesparingar har Lib sett ett tillfälle att angripa både C och MSÅ från höger. Återstår att se hur detta betalar sig i valet.
Socialdemokraterna har också gjort sin valanalys och konstaterat att man tappade sina röster till Hållbart initiativ. Därför har angreppen på det nyaste partiet i lagtinget varit många, och S och också stärkt bilden av att vara det enda partiet på vänsterkanten. Detta har lett till att klyftan mellan Lib och S växt ytterligare, förmodligen till gagn för båda.
Åländsk demokrati har haft ett tufft år i och med Stephan Toivonens sjukskrivning. Han har förvisso gjort sitt bästa för att hålla partiet aktuellt genom insändare, men den långa avsaknaden av en lagtingsledamot har trots allt gjort att partiet hamnat i skuggan.
Att ÅLD tagit ställning som tveksamma till både covidvaccin och vaccintvång/covidpass gör att man brutit ny mark för sig själva. Om pandemin håller i sig in i nästa valrörelse kan detta mycket väl ge en del röster. Det blir också intressant att se vad Johan Lindström gör för avtryck i lagtinget när han vikarierar Toivonen fram till april.
2021 blev ett år där allt hände när det gäller pandemin, men mycket lite hände när det gäller allt annat. Får vi hoppas på det motsatta under 2022?
Jonas Bladh
