I dag, den 11 september, är det på dagen 20 år sedan terrorattacken mot World Trade Centers två tvillingtorn i New York och mot försvarshögkvarteret Pentagon. Det fjärde kapade planet i den samordnade terrorattacken kraschade på ett fält i Pennsylvania. Attackerna dödade 2.996 och skadade över 6.000 personer.
Attackerna förändrade i ett slag världen. USA startade kriget mot terrorn och en USA-ledd koalition invaderade Afghanistan i oktober 2001 i jakten på Usama bin Ladin och al-Qaida och för att få bort talibanregimen i landet.
De fundamentalistiska talibanerna hade tagit makten i Afghanistan 1996. Talibanerna styrde med skräck, brutalitet och strikta sharialagar fram till den USA-ledda invasionen 2001. En internationell styrka har haft i uppdrag att stabilisera landet. Finland har deltagit med totalt nästan 2.500 personer under 20 år.
Att talibanerna på nytt så snabbt kunde få kontroll över i princip hela Afghanistan har förvånat många. Väst hade ju utbildat militären för att stå emot talibanerna, varför gav soldaterna upp och flydde?
Ja, det är förmodligen precis som Anna-Lena Laurén skriver i Hbl den 23 augusti, det går inte att betala för legitimitet och för att folket ska känna förtroende. Västvärlden har i 20 år pumpat in massor med pengar i Afghanistan men stora delar har gått rakt i fickorna på korrupta tjänstemän och militära befäl. Soldater som varken får lön eller utrustning har ingen stridsmoral. Civila som märker hur en del skor sig medan andra blir helt utan känner inget förtroende varken för det egna landets (korrupta) ledning eller för de utländska krafter som verkar i landet (och som ser mellan fingrarna med korruptionen). Och, som vi sett i nyhetsmedia, vissa afghaner välkomnar talibanernas återkomst. Om det är ärligt menat eller styrt av rädsla är svårt att veta.
Så hur ska det gå för Afghanistan nu? Ett skräckscenario är att talibanerna återgår till ett brutalt styre, trots uttalanden om en ”mjukare” linje i samband med maktövertagandet, bland annat att kvinnor ska få fortsätta arbeta och flickor gå i skola – om det sker i enlighet med sharia, vad det nu sedan innebär.
Risken finns också att Afghanistan blir ett näste för terrorister. IS finns i landet och dess afghanska gren, IS Khorasan, har tagit på sig självmordsattentatet mot Kabuls flygplats i augusti. Risken för nya attentat är uppenbar liksom att terrordåden igen kan riktas även mot Europa.
I motsats till vad man kan lockas att tro är IS och talibanerna inte alls du och bästa bror. Talibanerna är nationalistiska och nöjda med att få styra och ställa i Afghanistan. IS vill bygga sitt kalifat och struntar i nationella gränser. För IS Khorasan är det ett mål i sig att underminera talibanerna.
Många afghaner har lämnat landet, eller evakuerats, efter talibanernas återkomst. Många av dem välutbildade. För ett land i spillror gör denna hjärnflykt det ännu svårare att åstadkomma utveckling. Men om ens liv är i fara eller hotas att bli ytterst begränsat är det klart att man flyr.
Hur ska då omvärlden förhålla sig till talibanerna? Ska vi förhandla med dem för att, kanske, stoppa IS och al-Qaida? Det kan tyckas som ett val mellan pest och kolera men eftersom talibanerna sannolikt kommit för att stanna måste även väst hitta ett sätt att förhålla sig till dem. Kina och Ryssland är redan på plats och bygger allianser.
Den lärdom väst kan dra av misslyckandet i Afghanistan är att det inte går att stöpa om ett klansamhälle till en västerländsk demokrati. Åtminstone är det ingen kvick fix, att tro det är naivt. Och att gå in och slå sönder de strukturer som finns leder oftast bara till kaos.
Det vi måste fortsätta göra är att via de internationella organisationer som finns kvar i landet hjälpa den utsatta befolkningen med humanitärt bistånd. Också arbetet med att bygga upp det civila samhället måste fortsätta, bara så kan grogrunden för mänskliga rättigheter och jämställdhet stärkas. Början finns redan, den utbildning som gavs och den relativa frihet som fanns under 20 år var inte förgäves. Att afghanska kvinnor går ut och demonstrerar för sina rättigheter – utan burka! – är ett bra exempel på det.
Och så kan vi lyssna på Klaus Ilmonen som tjänstgjorde i Afghanistan 2012 och som i Ålandstidningen den 6 september anser att det är självklart att även våra kommuner ska delta då det gäller att ge skydd åt de flyktingar som arbetat för Finland i Afghanistan.
Kerstin Österman
tel: 26 626
