Ledare
Bogvisiret är den enda delen av Estonia som bärgades. I dag ligger det på den svenska försvarsmaktens mark, men tillhör Sjöhistoriska museet.
Daniel Eriksson
Låt nu Estonia vila i frid
SJÖFART » Estonia var inte sjödugligt, men fartyget sänktes inte i ett attentat. Låt den nya utredningen bli den sista så att Estonia och olyckans offer äntligen får vila i frid.
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Det finns stunder då samhället måste välja mellan fortsatt granskning och att dra en värdig gräns. Den nya rapporten om Estoniakatastrofen markerar just en sådan stund. Utredarna från Finlands, Sveriges och Estlands haverikommissioner, har gått igenom den befintliga dokumentationen, intervjuat överlevande och andra inblandade samt genomfört sex olika undersökningar på vrakplatsen. Undersökningar som krävde lagändringar i både Sverige och Finland, då man på 90-talet valde att utlysa gravfrid i området
För de anhöriga finns inga rapporter som kan ge fullständig försoning. Men det finns en skillnad mellan att söka lärdomar och att hålla ett vrak som gisslan för vår kollektiva oro
Petter Lobråten
Efter årtionden av misstankar, spekulationer och rena konspirationsteorier slår utredarna fast att de uppmärksammade hålen i skrovet uppkommit genom kontakt med havsbotten. Inget pekar på explosioner eller yttre våld. Intervjuerna med överlevarna visar att inga militärfordon fanns ombord. Därmed faller också det sista större argumentet för ännu en fullskalig haverikommission.
Rapporten ger inga enkla svar, men den ger tydliga. Estonia sjönk inte på grund av en mörklagd konspiration, utan till följd av en kedja av systemfel. Fartyget var inte sjövärdigt för den trafik det sattes i. Brister i regelverk, konstruktion, certifiering och säkerhetskultur samverkade till en katastrof som hade kunnat undvikas. Det är en hård dom över sjöfartsbranschen och ansvariga myndigheter, men också en dom som flyttar fokus från myter till strukturer.
Det betyder inte att alla frågor är oviktiga, eller att sorgen därmed är avslutad. För de anhöriga finns inga rapporter som kan ge fullständig försoning. Men det finns en skillnad mellan att söka lärdomar och att hålla ett vrak som gisslan för vår kollektiva oro. Utredningen visar att det går att både respektera gravfriden och nå fram till kunskap. De lagändringar som krävdes för undersökningarna var ett undantag, inte ett prejudikat för evig uppluckring.
Estonia ligger på Östersjöns botten som en massgrav och ett historiskt sår. Varje ny teori som blåses upp utan stöd riskerar att riva upp det sår som aldrig riktigt läkt. Nu finns ett gediget underlag som bekräftar huvuddragen i 1997 års slutsatser, men med skärpt kritik mot de system som möjliggjorde olyckan. Det är där lärdomarna ska tas till vara: i regelverk, tillsyn och säkerhetskultur.
Att låta Estonia vila i frid är inte att blunda för sanningen. Det är att acceptera den och att rikta blicken framåt, så att denna kedja av fel aldrig upprepas.
