Lagtinget bör tänka till om ministrarnas straffansvar

Lagtinget ska snart slutbehandla ett lagpaket om tjänstemän. Stridsfrågan i lag- och kulturutskottets betänkande är om ordet ”tjänsteman” ska ersättas av det mer könsneutrala ”tjänsteinnehavare”. Varken regeringen eller lag- och kulturutskottet diskuterar lagpaketets stora konstitutionella fråga: villkoren för att kunna döma ministrar till straff för tjänstebrott, så kallat ministeransvar.

Ministeransvaret betraktas i omvärlden som principiellt känsligt. Ofta hanteras ansvaret i riksrätt av särskilda domstolar, bestående av både domare och parlamentariker. I Sverige, Finland och Danmark krävs dessutom beslut antingen av kungen eller av ett organ i parlamentet för att åtal över huvud taget ska kunna väckas mot en minister för brott i tjänsteutövningen. Eftersom demokrati och folksuveränitet länge dominerat i Norden har riksrätten sällan använts. Politiskt tillsatta ministrar avsätts i huvudsak politiskt: ytterst genom väljarnas dom.

På Åland däremot ger den föreslagna tjänstebrottslagen intryck av att en minister bör straffas som vilken annan tjänsteman som helst. Lagtinget har ingen roll i processen, vare sig för att åtala eller utse domare. Så bra, tänker kanske läsaren med näven färdigt knuten i fickan efter de senaste årens många skandaler. Ministrar utan känsla för lag och plikter förtjänar ju sitt straff. Låt dem åka till Åbo, böta och skaka galler så blir det äntligen ordning i självstyrelsegården!

Tanken är kanske lika lockande som självstyrelsepolitiskt förhastad. Ju större möjligheter att straffa ministrar rättsligt, desto större makt ger vi – frivilligt – åt renodlade finländska myndigheter och domstolar att utreda, åtala och döma ministrar för brott i tjänsten. Tänk bara på Julius Sundblom och Carl Björkman som 1921 dömdes till tukthus för förberedelse till högförräderi. Mer aktuella exempel är hur den finländska regeringen använt centralkriminalpolisen som maktmedel gentemot både åländska ministrar och Paf, exempelvis vid daleraffären 1991 och angående internetspel år 2005.

Medan finländska ministrar i motsvarande fall skyddas av särskilda grundlagsbestämmelser och inte kan åtalas utan beslut av riksdagen, kan alltså åländska ministrarna utredas, åtalas och straffas utan vidare. Denna skevhet förringar självstyrelsen.

För det första bör lagtinget utreda möjligheten att redan nu lagstifta om åländsk riksrättsprocess genom tolkning eller ändring av självstyrelselagen.

För det andra bör lagtinget inskränka tjänstebrottslagens villkor för ministeransvaret. Tills en värdig åländsk riksrättsprocess har etablerats, kan lagtinget aktivt använda sin lagstiftningsbehörighet om straff. I stället för att bara vidareföra ministrarnas straffansvar kan ansvaret begränsas. En sådan justering av lagförslaget stärker omedelbart de åländska ministrarnas konstitutionella ställning. Justeringen kan säkert skapa yrvaket intresse i Helsingfors och därmed används för att få fart på självstyrelselagsförhandlingarna.

Axel Hjo

F.d. lagtingsledamot (då Jonsson) numera doktorand i komparativ statsrätt vid Universitetet i Bergen