Kommunkramande direktörer

Församlingar slår sig samman för att överleva var en av rubrikerna på Radio Ålands nyhetssida häromdagen. Trenden går mot större församlingsenheter, dels för att ekonomin tryter, men också för att säkerställa att det alltid finns en präst i församlingen. Kloka, ansvarsfulla och lösningsfokuserade ord som kyrkoherdarna Jon Lindeman och Peter Karlsson förde fram när de intervjuades.

Församlingarnas utmaningar kan på många sätt jämföras med våra kommuners, åldrande befolkning, sämre ekonomi och ett utvecklingsbehov för att överleva. Församlingarna löser utmaningen genom att gå ihop och på så sätt bli starkare. För våra kommuner verkar de enda lösningarna vara mer pengar via högre landskapsandelar, lyfta bort kostnadsdrivande ansvarsområden så att någon annan betalar, alltså landskapsregeringen eller sänka servicenivåer. Ingenting av detta är långsiktigt, varken sett till den totala offentliga ekonomin eller attraktionskraften.

Kommundirektörerna är kommunernas motsvarigheter till församlingarnas kyrkoherdar. Lite provocerande kan jag undra varför kommundirektörerna aldrig tar bladet ur munnen och föreslår större kommunala enheter i ekonomins och välfärdens namn? Jomala kommuns Christian Dreyer är ett lysande undantag som många gånger förespråkar lösningar som går bortom den egna kommungränsen och alltid med ett sunt ekonomiskt tänk som grund.

Naturligtvis är en kommunal verksamhet uppbyggd på ett annat sätt än en församling, och en kommundirektör svarar mot politiker, men ändock. Jag saknar ändå det lösningsfokuserade, utvecklingsvilliga och prestigelösa förhållningssättet som flera åländska kyrkoherdar, församlingar och dess kyrkofullmäktigen uppvisar. Deras sätt att långsiktigt utveckla sina verksamheter utgår från församlingens medlemmar och en ekonomisk realitet. Så borde även våra högutbildade och kunniga kommundirektörer agera och driva samhällsutvecklingen, allt annat är att blunda för verklighet och framtid.
John Holmberg (Lib)Lagtingsledamot