Kalla till rådslag om kommunstrukturen

”Vi kan inte göra så mycket annat än att fortsätta och söka finansiering för driften, antingen genom lån eller stöd.” 

Kommundirektör Mattias Jansryd är i måndagens Ålandstidningen lika rättfram som uppgiven inför sin kommuns situation. Lumparlands ekonomi är i kris – och det finns ingen räddning. I höst kommer, med största sannolikhet, en utredning enligt den nyligen antagna lagen med det byråkratiska namnet ”Landskapslag om ett utvärderingsförfarande för kommuner med synnerligen ansträngd ekonomi” att inledas. Lumparland har två miljoner i lån, pengarna för 2026 tog enligt Jansryd slut redan i december 2024 och det enda sättet att garantera lagstadgad service för kommuninvånarna är genom lån som garanteras av landskapet.

Lumparlands situation är akut och svår – men också en larmklocka för en rad andra kommuner. Och hela det offentliga Åland. Finansminister Mats Perämaa (Lib) säger i samma tidning att kommunstruktur inte längre fungerar, och levererar vad som redan kan vara årets underdrift: ”Tiden börjar bli mogen att diskutera det här sakerna”.

Kommunstrukturfrågan var den stora frågan för den första Sjögrenregeringen, men då misslyckades man att hitta en lösning. Motreaktionen från många kommuner var massiv, lagförslaget som lades fram var bristfälligt och blev efter lagtingets behandling tandlöst.

Men det hade ändå något gott med sig. Efter den upprörda debattens svallvågor lagt sig en smula tycks kommunfrågan ha mognat, öppningar för att tänka nytt blir synliga. Därtill har alltså läget blivit rejält mycket allvarligare för en handfull kommuner, med Lumparland i spetsen.

I och med kriskommunlagen (den med det byråkratiska namnet) finns större lagliga möjligheter för landskapsregeringen att genomföra åtgärder för att garantera alla ålänningar deras lagstadgade service. Men ingen vill egentligen använda lagen, alla vill helst se frivilla uppgörelser där kommuner går samman av egen vilja. Problemet är bara att en kriskommun inte utgör någon attraktiv partner för en kommun som inte är i kris, och stödet – för det finns en morot i lagstiftningen som ska locka till kommunsammanslagningar – är rätt lågt. 

I fallet Lumparland skulle Lemland, Mariehamn eller Jomala, vilket kommun man nu väljer att låta Lumparland gå upp i, få knappt 150.000 euro i samgångsstöd första året (sedan trappas det ned under fyra års tid). En spottstyver jämfört med kommunens låneskuld och budgetunderskott. Det finns förvisso också möjligheter till särskilda stöd, men det är oprövad terräng. 

Utan större morötter än så blir det svårt för en icke kriskommun att lockas av tanken på att gå samman med en kommun i kris.

Verktygen finns alltså, men verkligheten kommer att sätta käppar i hjulet om kriskommunlagen är det verktyg som ska användas. Därför borde det vara bättre och i alla kommuners – och landskapets – intresse att hitta frivilliga vägar till en ny och förhoppningsvis mer hållbar kommunstruktur.

Mot bakgrund av det ekonomiska läget i de kommuner som balanserar på randen till att vara kriskommuner är det dags för våra folkvalda att lägga prestige och känslor åt sidan och arbeta tillsammans för att säkra ålänningarnas vardagsservice. Landskapsregeringen borde omgående kalla till ett rådslag med kommunerna och kommunförbunden för att hitta en väg framåt, både praktiskt och ekonomiskt. Det finns ingen tid att förlora när den första kriskommunutredningen redan står för dörren.

Till skillnad från förra omgångens kommunstrukturdebatt är det dock viktigt att det sker i samarbete kommunerna och inte, så som det uppfattades då, som ett påbud från landskapet. Men det är också viktigt att alla kommuner tar frågan på allvar – frågan berör inte bara kriskommunerna utan också de ekonomiskt solventa, de som måste ta hand om kommuner som inte längre klarar sig.

Är Åland moget att ta ansvaret för kommunkrisen?