Inte hållbart att LR rundar lagtinget

Obunden samling har valt att ta till lagtingets starkaste vapen mot en sittande landskapsregering (LR), ett misstroendeyrkande enligt den 36:e paragrafen i lagtingsordningen. Det händer emellanåt att oppositionen tar till misstroende, men nästan alltid förfaller yrkandet. 

Den här gången är dock inte den kommande omröstningen det viktiga, utan debatten som förhoppningsvis kommer av De obundnas yrkande.

För även om ett misstroende i viss mån är ett spel för gallerierna tar Ob fasta på en utveckling som är oroande för den åländska demokratin. Att LR allt oftare väljer att köra sitt eget rejs utan att fråga sin uppdragsgivare – vilket lagtinget de facto är – om den valda församlingen ger sitt tillstånd riskerar att urholka vårt demokratiska system.

Nu ska man minnas att den sittande LR inte är den första som ”glömmer” att kolla med lagtingsdelen av Självstyrelsegårdens byggnader om det man ämnar göra är okej. Regeringen Sjögren I tog beslutet om att skriva avtal om en elhybridfärja som blivit betydligt dyrare än siffror som figurerat i lagtingets debatt utan att kolla om den hade lagtingets stöd. Vilket det visade sig att den inte hade.

Och under den förra mandatperioden, under regeringen Thörnroos (där för övrigt Christian Wikström (Ob), nu förste undertecknare av misstroendeyrkandet, satt som minister), klagades det högljutt från både opposition och regeringspartier över den högst undermåliga kommunikationen mellan regering och lagting.

Detta ofog har fortsatt under regeringen Sjögren II. Obunden samling listar tre tillfällen där partiet anser att LR gått bakom ryggen på lagtinget; upphandlingen av södra linjen i skärgårdstrafiken, stödet på tre miljoner till Ukraina och elektrifieringen av Töftöfärjan som blivit drygt två miljoner dyrare än vad som angavs i budgeten.

Det hedrar infrastrukturminister Camilla Gunell (S) och finansminister Mats Perämaa (Lib) att man i eftertankens kranka blekhet nu säger att den senare frågan borde ha förankrats i lagtinget. Men å andra sidan är problemet just att det är i eftertanken, och inte i förväg, man kommer på att lagtinget trots allt är LR:s uppdragsgivare.

Den åländska parlamentarismen bygger på att lagtinget utser en landskapsregering, och att denna sitter på lagtingets förtroende. LR har, och ska ha, långtgående friheter i det operativa arbetet med att få landskapet Åland att fungera. Men det finns gränser för hur stora friheter man får ta sig.

Dessvärre tycks det emellanåt som att LR – och detta gäller som sagt under flera mandatperioder och i flera partisammansättningar – struntar i att det ytterst är lagtinget som ska godkänna hur LR spenderar landskapets pengar. Visst, LR har majoritet i lagtinget och när det väl bränner till brukar sittande regering kunna piska in de röster man behöver för att driva igenom sina reformer. 

Men man måste ändå göra det enligt det sätt som är menat i lagar och förordningar. För varför ska vi annars ha ett folkvalt parlament? 

Om LR struntar i att det trots allt är lagtinget som ytterst ska fatta de formella besluten om exempelvis budget och hur ålänningarnas pengar ska spenderas, då undergräver man det demokratiska systemet eftersom man gör lagtingets arbete egalt.

Till sist kan vi konstatera att Obunden samlings yrkande har rätt liten chans att vinna majoritet i lagtinget. De andra ledamöterna i opposition tvekar om vad man ska göra och regeringsblocket brukar som sagt slutas samman i sådana här frågor. Därför kan man, likt HI:s Alfons Röblom, fråga sig om Ob:s utspel är rätt.

Frågan är om maktförhållandet mellan LR och lagting – en fråga som absolut måste debatteras ordentligt – blir huvudfrågan, eller om det hela landar i sedvanlig låst pajkastning mellan regeringsföreträdare och opposition. Kanske Röbloms tankar om att ett spörsmål – ett mindre kraftfullt men också mer diskussionsinriktat alternativ för oppositionen – hade varit att föredra?