Få har väl undgått att se hur regeringen dansar kring den nya guldkalven: vindkraften. Med taktpinnen i hand ser vi vice lantrådet Harry Jansson (C), som ville att lagtinget skulle utarrendera en miljard kvadratmeter in blanco till projektet, som beräknas till 12 miljarder euro motsvarande 10 års bnp för Åland. I sanning ett mega-projekt.
Och om sanningen ska fram så är det inte bara regeringen utan också utskottsordförande Jörgen Pettersson (C) och största delen av lagtinget, som är med i dansen.
Den som vågar peka på något problem kallas bakåtstävare eller dum i huvudet eller något annat förklenande. Vinsterna för ”omställningen” kommer i framtiden sägs det. För mig låter det som när vi diskuterade flyktingpolitiken våren 2015. Vinsterna kommer senare. Där börjar vi ha lite av facit. Skjutningar. Sprängningar. Gängmord. Påskuppror med mera med mera. Och detta är tyvärr bara början. Men vi på Åland klarade oss den gången undan med blotta förskräckelsen. Kanske för att det också då fanns någon som vågade ifrågasätta majoriteten.
I denna insändare tänkte jag inte diskutera vad man gör av rotorbladen, eller betongen, eller elektroniken eller var man tar alla sällsynta metaller ifrån, eller ens hur mycket mikroplaster, Bisfenol-A eller PFAS, som kan tänkas komma från vindkraftverken. Inte hörbart ljud eller ohörbart ljud heller.
Nej. Jag vill fokusera på ”lönsamheten” för de svenska vindkraftverken på basen av en studie över de, som anlades 2017-2021. Räntabiliteten år 2017 var -25 procent. År 2018 och 2019 var den -9 procent. 2020 var den -11 procent och år 2021 -15 procent. Sammanlagt – 69 procent eller mer än halva kapitalet var borta på fem år!
Detta är siffror som får en ekonom att rysa och ger mardrömmar, medan andra lugnt säger att bokslut bara är semantik och historia. Men för att ha en framtid, så måste man överleva.
Hur kan de ens överleva? Författarna till studien skriver: ”kan vi se ett pärlband av aktieägartillskott, omförhandlade lån och ackordsuppgörelse där banker helt enkelt fått efterskänka lån till vindkraftsparker”. Vilka som kastar pengar i dessa svarta hål får ni gissa er till.
Studien av de svenska vindkraftverken har publicerats under rubriken ”Vindkraft – en grön bubbla eller ett svart hål?” av Christian Sandström, biträdande professor och docent vid Jönköping International Business School. Madeleine Staaf grundare av Vindkraftsupplysningen och Christian Steinbeck med 25 års erfarenhet som CFO och controller i privata företag. Artiklar och videon hittas med hjälp av Google.
Denna olönsamhet hade företagen innan prisbilden på el blev mer och mer volatil, alltså fluktuerade mer och mer beroende av vinden. Numera är elen dyr när det inte blåser och vindkraftverken står stilla medan priset till och med kan vara negativt då vindkraftverken snurrar för fullt. Den Ålandsbekante professor Jan Blomgren kallar detta för att vindkraftverken kannibaliserar på varandra.
Denna olönsamhet hade branschen då räntorna var negativa. Dagens ränteläge ger inget lyft för branschen då belåningen ligger mellan 84-92 procent av kapitalet.
Detta borde få de åländska beslutsfattarna att fundera en gång till hur Åland skall hantera denna extremt riskabla fråga.
Det som också bekymrar mig är att den åländska pensionsfonden har investerat i det lokala vindkraftsbolaget, som gjort miljonförluster de två första åren. I juni får vi se hur det första driftsåret ser ut. För skattebetalarnas del hoppas jag att de klarat sig mycket bättre än de svenska bolagen.
Stephan Toivonen
Åländsk demokrati
