Vi var överens om att lösa problemet med Svinryggen

December 2020 förde vi diskussioner med Svinryggens deponi om att Ålbiocom skulle skaffa en biopress (som pressar bort det mesta av plasten). Vi var överens om att försöka lösa problemet med plasten.

Våren/vintern 2021 beviljades Ålbiocom stöd för en biopress. I februari samma år sade Svinryggens deponi upp det femåriga avtalet med Ålbiocom, efter att vi flera gånger påtalat problemet med plast i bioavfallet. Svinryggens deponi tog inget som helst ansvar för det. Svarade inte på mail. Vi hänvisade till vårt avtal.
Som det ser ut nu och har gjort en längre tid förs allt bioavfall bort från Åland. Är det vad gemene ålänning önskar och betalar för?
Svinryggens deponi har själv en miljöpolicy som man nu inte lever upp till.
Vår intention har varit att kunna samarbeta och vara en medaktör inom avfallsbranchen.
Ålbiocom är den enda godkända mottagaren för speciella bioavfall, med särskild hantering på Åland. Prisbilden är fortfarande dyrare hos Svinryggens deponi, 225 euro/ton. Ålbiocom tar 185 euro/ton. Med längre avtal, vilket vi också föreslagit, skulle prisbilden sett annorlunda ut.

Bengt Karlsson

Ålbiocom

Jesper Svanfelt, vd Svinryggens deponi Ab, svarar: Svinryggens roll, som upplägget ser ut i dagsläget, är att agera omlastningsanläggning för bland annat bioavfallsinsamlingen från fastigheter. För att tydliggöra vår roll så behöver vi titta på hur avfallshanteringen fungerar i praktiken:

Steg 1: Insamling. Avfallsinsamlingen från de flesta åländska fastigheter sker med flerfackssopbilar.
Steg 2: Avlämning. När sopbilarna är fulla åker de till Svinryggen för att tömma samtliga avfallsfraktioner (2-4 stycken) på en gång. På Svinryggen vägs avfallet in på en certifierad fordonsvåg via självbetjäningsterminaler. Därefter töms avfallet i mottagningsfack inne omlastningshallen, varefter sopbilarna väger ut tomma på vågen och återgår till sin avfallsinsamlingstjänst.
Steg 3: Omlastning. På Svinryggen omlastas det avlämnade avfallet i enlighet med vad som krävs för respektive fraktion. Exempelvis pressas kartong och plast ihop till balar som sedan lagras i ett separat utrymme i omlastningshallen. Brännbart restavfall packas i containers med en omlastningsmaskin medan det tunga bioavfallet lastas som bulkvara i vätsketäta bioflak.
Steg 4: Transport till slutbehandling. När det finns ett tillräckligt antal balar i lager för att fylla en trailer körs kartong- och plastbalar bort till återvinningsanläggning. När omlastningsmaskinen fyllt tre stycken containers körs det brännbara avfallet bort med bil och släp till energiåtervinningsanläggning. När bioflaket är fyllt – för detta krävs ett antal sopbilsleveranser – har Svinryggen transporterat avfallet med lastbil till Sund för slutbehandling; en process som varken innebär energi- eller materialåtervinning och som är miljöbelastande med metan- och näringsämnesutsläpp. Nu kör Svinryggen i stället samma bioavfall till biogasanläggning på fastlandet som godkänner avfallskvaliteten och använder det till förnybar energi- och gödselproduktion.
Att omlasta avfallet är således nödvändigt eftersom det varken är ekonomiskt, miljömässigt eller logistiskt försvarbart för varje enskild sopbil att åka ut till Sund för att tömma ett av sina fyra fack. För att kunna bedriva affärsmässig verksamhet inom denna bransch krävs det dessutom att det finns ett system vid en mottagningsanläggning som kan generera riktiga fakturaunderlag. Ålbiocom använder själv vikt som debiteringsgrund men saknar helt invägningsmöjligheter vid den egna anläggningen. Således förutsätts att kunden (= Svinryggen) ska tillhandahålla fakturaunderlag åt leverantören. Av alla de leverantörssamarbeten som Svinryggen har är förfarandet med Ålbiocom helt unikt.
Vad gäller den ekonomiska aspekten så skriver Karlsson helt riktigt att Svinryggen hittills betalat 185 euro/t (exklusive moms) till Ålbiocom för det avfall som omlastats, invägts och transporterats till Sund av Svinryggens deponi. Lägg dessutom till lite administrationskostnad på detta, för skickandet av fakturaunderlag till Ålbiocom, så är det hyfsat med kostnader som ska inrymmas i den marginal(?) som finns på avfallsfraktionen, det vill säga 225 euro/t (som Mise betalar för bioavfallet till Svinryggen) minus 185 euro/t (som Ålbiocom debiterar Svinryggen) = 40 euro/t. En marginal som dessutom skulle krympa till 3,47 euro/t efter den indexförhöjning av priset som Ålbiocom aviserat att man skulle göra.
Ålbiocom har under väldigt många års tid mottagit bioavfall från hushåll, både från Svinryggen och tidigare från privat entreprenör, och har således haft god insyn i avfallets komposition. Det har därför funnits gott om tid att hitta lösningar (likt den Karlsson nu lyfter gällande plasten). Att däremot genomföra dylika satsningar nu vore knappast klokt för någon och skulle sannolikt påföra medborgarna merkostnader eftersom sådana investeringar knappast inryms i marginalen Ålbiocom har på bioavfallsmottagningen i dag.