Hjärtligt tack till Anette Lehtinen för hennes båda insändare i Ålandstidningen nyligen om det minskade barnafödandet. Precis vad jag själv i många års tid funderat över och noterat ointresset för, hos politiker och journalister med flera. För ärligt talat: hur ofta ser ni politiker, ledarskribenter och övriga tala för ökat barnafödande eller ens nämner det? Naturligtvis har det hänt, undantag finns alltid. Men tyvärr verkar det vara alltför sällsynt. Då infinner sig frågan varför, hur kan det komma sig, vad har gjort att det blivit så?
Däremot är det mer eller mindre vardagsmat att både läsa och höra om att ökad invandring är det enda receptet för att få fler skattebetalare / mera arbetskraft till vårt samhälle. Vilket jag inte köper.
Varför är det så svårt för de ansvariga att tänka långsiktigt? Ska inte politiken och besluten vara långsiktiga? Är inte långsiktiga, goda effekter och resultat något som eftersträvas längre? Varför inte börja på hemmaplan för en gångs skull? Föreställ er om politiker med flera aktivt förespråkat och jobbat för mera barnafödande redan för sisådär 20-25 år sedan. Högst antagligen fler skattebetalare.
Tro nu inte att jag propagerar för att tvinga familjer att skaffa fler barn än vad man vill ha och planerar för. Det är inte alls vad det handlar om och det är inte heller så att alla eller knappast de flesta vill skaffa sig flera barn. Den stora frågan är varför politiker, journalister med flera till så stor del undanträngt denna viktiga fråga i så många år. Om det är en omedveten eller alldeles medveten strategi, kan man även undra. Kan ni titta er i spegeln och ärligt säga att ni anser att familjepolitiken i övrigt har varit bra de senaste decennierna? Allt ska inte handla om Pride, det finns även annat att sätta resurser på. Skulle vara önskvärt om flertalet politiker på Åland kunde bemöta och förklara detta.
En mamma
