När KST började komma på tal minns jag hur fruktansvärt emot det jag var. Jag visste, och självklart många med mig, att detta KST skulle bli en mycket dyr mammut. Och det kändes så deppigt att lyssna till och läsa texter av dem som så varmt talade för detta. Så bra det skulle bli med en mera anonymiserad socialvård! Det talades lyriskt om att alla skulle få en god socialvård jämfört med den som givits i alla kommunernas socialkanslier. Äntligen skulle de som erhåller socialvård få det de har lagstadgad rätt till.
Och så kom dagen då KST skulle skapas. Först anställde man en direktör med en lön på cirka 9.300 euro/mån och sedan fyra chefer med vardera 6.300 euro/mån. Dessa löner ger en utgift på mycket mer än 415.000 euro/år. Det var grundplåten. Och sedan blev det ytterligare några lägre chefer samt alla socialarbetare som hade funnits i alla åländska kommuner samt köp av tjänster från privata bolag. Och det räcker inte med det, på varje avdelning finns det byråsekreterare och annan kanslipersonal. Så i runda tal uppgår lönerna till mycket mera än 1.500.000 euro/år. Då är inte alla de löner som alla anställda inom det tidigare Ålands omsorgsförbund har, med i denna beräkning.
Och det finns säkert de som redan nu argumenterar att de flesta löner funnits redan tidigare i kommunerna. Och absolut, det är sant. Men, det stora MEN som finns är att nu börjar vissa kommuner säga att detta blir för dyrt. Och KST ska dra in på sina kostnader (märk väl, inte på lönerna), och detta är ju detsamma som att öppet deklarera att kvaliteten på socialvården dras ner till ett minimum. Och socialservicen blir garanterat sämre än de flesta kommunala socialkanslier gav tidigare.
Den form av KST som jag närmare bekantat mig med är det som tidigare kallades för färdtjänst enligt socialvårdslagen och som nu heter något som stöd för rörlighet. För att få en ansökningsblankett måste man antingen in till KST (från alla åländska kommuner) eller ta ut den från deras hemsida. (Om man som pensionär ens förstår sig på att blanketten gäller även äldre)
Blanketten är fem sidor lång, och man måste svara på 24 frågor, som exempelvis hur långt man kan gå inomhus utan hjälpmedel, 50 m, 100 m, mera än 100 m? Och sedan ska det vara bilagor såsom läkarintyg, intyg över pension, intyg över andra inkomster och kontoutdrag från banken. Det står inte vilka bilagor som behövs ens. Om inte alla bilagor finns med och inte inkommer inom tre månader förfaller pensionärens ansökan helt.
Var finns det sociala tänkesättet att hjälpa pensionären med detta? Skulle en socialarbetare träffa pensionären skulle det ganska snabbt kunna konstateras om hon överhuvudtaget ens kan få stöd för rörelse, eftersom varken hur långt hon kan gå, läkarintyg, rätt ifylld blankett med mera har någon betydelse ifall pensionären har en pension på 1.800 euro eller mer och eller 6.000 euro i besparingar.
Stöd för rörelse är ju ursprungligen menat för att vi pensionärer ska kunna klara oss att bo i våra hem så länge som möjligt och kunna uträtta våra ärenden och vara lite sociala. Nu får de flesta inte det utan att använda taxi som man betalar själv. Hur många högt betalda förtroendevalda eller tjänstemän skulle använda taxi för att få mat hem?
Så alla ni förtroendevalda som sitter och tycker att KST är en fantastisk grej, men alldeles för dyr, tänk på att knappast någon av er någonsin kommer att få stöd för rörelse. Och är det inte lite magstarkt att kriterierna är att 90 procent av de äldre över 75 år ska bo kvar i sina hem och samtidigt missunna dem åtta enkelresor stöd för rörlighet i månaden!
Kerstin Wikgren
Pensionär
