Foto:

Usla villkor orsaken till krogarnas personalbrist

Ska jag vara ärlig så har det mest varit lite roande att följa med reportagen om personalbristen i restaurangbranschen, men situationen börjar bli löjlig. Flera reportage har varit snubblande nära grundorsaken men av någon anledning lyckas de aldrig riktigt träffa riktigt rätt. Märkligt hur det aldrig är någon som pratar om varför läget ser ut som det gör.

Om man bortser från lite ideella inhopp på Pub Bastun är det lite mer än tre år sedan jag lämnade restaurangbranschen, men kontakt med föredetta kolleger och andra i vänner i branschen säger att inget egentligen förändrats. Mitt sista jobb var på en av de större krogarna i stan, och här är varför jag slutade:
- En ledig helg (fredag och lördag kväll) kostade mig i runda svängar 400 euro i inkomstbortfall.
- En vanlig fredag och lördag var tolv timmar lång (kl 17:00-05:00)
- Man fick räkna med minst ett 19-timmarspass i månaden (lunch + afterwork + nattklubb, 10:00-05:00), följt av en vanlig lördag dagen efter.
- Jag gick från ett yrke i vilket jag har erfarenhet från tre år heltid och fem sommarjobbsperioder, till ett helt nytt fält där jag som nybörjare skolades på plats. Gissa var timlönen var större?
- Var jag sjuk var det av någon anledning mitt ansvar att hitta en ersättare, annars förutsattes jag komma in ändå.

Men ”sånt är det i den här branschen, trivs du inte kan du gå nån annanstans” (vilket är nästan ordagrant citerat från arbetsgivaren). Hur bra funkade det egentligen?

Det är ingen idé att satsa på att utbilda eller försöka locka hit ny arbetskraft när man inte kan måna om den som redan finns. Löner och arbetsförhållanden behöver bli bättre för restaurangpersonal. Jag är medveten om att marginalerna är små och jag har inga förslag till hur det ska gå till, men i ärlighetens namn är det inte mitt problem att lösa. Ett företag som inte har råd att ge sin personal en attraktiv lön och arbetsmiljö förtjänar inte att existera, än mindre klaga när personalen inser att de blivit utnyttjade och letar sig vidare.
Linus Dahlblom

Hittat fel i texten? Skriv till oss