Året då vi uppmärksammar Åland100 skulle ha varit en idealisk tidpunkt för Tall Ships Race besök till Mariehamn. Ålands internationella och konstitutionella ställning, självstyrelse, språk och kulturskydd samt demilitarisering och neutralisering, det vill säga den mångsidiga helhet som skapar Ålandslösningen, kunde presenteras för besökande och besättningar från hela världen.
Men pandemin satte hinder för Tall Ships Race i år. En ny chans ges 2024. Låt oss då ta tillfället i akt för att uppmärksamma Ålands speciella ställning och främja respekten för den internationella rätten och för fredsdiplomati.
Ålands demilitarisering och neutralisering har fungerat relativt väl och givit diplomatiska och strategiska fördelar åt Finland och andra. Gränsbevakningen har rutiner som har räckt till.
Det är Utrikesministeriet som, i samarbete med Försvarsministeriet, har ansvaret att säkerställa respekten för demilitariseringen. Ministeriet konstaterade år 1988, när Tall Ships Race senast besökte Mariehamn, att det rör sig om ett fredligt evenemang och att obeväpnade statsfartyg kan delta i evenemanget efter prövning. Myndigheterna nekar tillstånd om underrättelseinformation under tillståndsprocessen gör det nödvändigt.
Här är några hållpunkter och tankar inför förberedelserna för Tall Ships Race 2024.
När tävlingen ordnades på Åland 1988 informerade Utrikesministeriet parterna i 1921 års Ålandskonvention genom en diplomatisk not, det vill säga ett formellt meddelande, om det fredliga evenemanget och om Ålands ställning. Eftersom demilitariseringen numera är sedvanerätt, det vill säga gäller för alla stater, kunde informationen nästa gång skickas till alla dem som anhåller om att delta i evenemanget samt till alla stater medlemmar i Förenta nationerna.
Inom en demilitariserad zon, såsom Åland, gäller inte den militära praxis som annars följs utanför zonen.
Ett exempel på en praktik som inte kan ’importeras’ in i den demilitariserade zonen är den om förbindelseofficerare. Förbindelseofficerare kan användas på militära fartyg vid besök. Det skulle vara motsägelsefullt och förvirrande både för allmänheten och för andra stater om Finlands regering skulle föreslå användning av förbindelseofficerare på obeväpnade fartyg som Finlands regering har givit tillstånd till och för ett uttalat fredligt evenemang. Användning av förbindelseofficerare inom den demilitariserade zonen skulle sannolikt strida mot Ålandskonventionen. Å andra sidan, om sådana officerare skulle komma att användas i andra delar av Finlands territorialvatten, skulle det vara en fin markering om sådana officerare lämnar fartygen när fartygen kommer till Ålands gränser.
Det finns i konventionerna skilda regler för Finland och för övriga stater. Skillnaden beror först och främst på Finlands rätt och ansvar att säkerställa respekten för demilitariseringen och samtidigt för den egna territoriella integriteten. Skillnaden beror även på önskan att minimera all militär närvaro, med hänseende till kopplingarna mellan å ena sidan självstyrelsen och kulturskyddet och å andra sidan nedtoningen av militariseringen i en minoritetsregion i enlighet med besluten inom Nationernas förbund 1921. Det förklarar varför det, enligt reglerna, måste råda ’utomordentliga omständigheter’ och finländsk militär ska vara ’strängt nödvändig’ för att få förekomma på Åland. Allmänna farhågor och militära hövligheter räcker alltså inte som grund för militär närvaro på Åland.
Sia Spiliopoulou Åkermark
Docent i folkrätt och direktör för Ålands fredsinstitut
