Jag tycker att det i båda åländska lokaltidningarna har uppstått en oroväckande tystnadskultur kring det pågående kriget i Ukraina och särskilt i förhållande till ryska människor på Åland. Enligt min åsikt finns det en undfallande journalistisk linje där reportrar systematiskt inte vill eller vågar fråga hur ålänningar med ryska som modersmål ser på konflikten i Ukraina.
Redaktionen låter mig inte ge praktiska exempel på detta. Enligt mitt synsätt (i motsats till den rådande kutymen) innebär det absolut att en enskild individ ”ställs till svar” om man med beaktande av det rådande världsläget ställer en fråga som är ytterst aktuell och journalistiskt välmotiverad.
Det är lätt att tycka att kriget i Ukraina är något så hemskt att man inte alls vill ta upp frågan med människor som på olika sätt kan ha en personlig koppling till saken. Det är bekvämast så både för journalister och andra människor i vårt dagliga liv, men undfallenhet medför som känt att man snabbt befinner sig på tystnadskulturens sluttande plan.
Vi har nyligen lokalt fått läsa om hur en tystnadskultur har medverkat till att det synbarligen under många, många år förekommit ett fult spel bakom åländska teaterkulisser. Det är förstås en himmelsvid skillnad mellan kriget i Ukraina och sexuella trakasserier i en åländsk amatörteaterförening, men tystnadskulturen fungerar både i stort och smått.
Att det behövdes Hufvudstadsbladet för att avslöja vad som verkligen hänt inom Teater Alandica är också ett underbetyg för de åländska medierna och deras journalister.
Rolf-Lennart Witting
Redaktionschef Sandra Widing svarar:
Ålandstidningen fördömer å det grövsta Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Men vi utkräver inte politiska åsikter från privatpersoner enbart på grund av en viss etnisk härkomst eller modersmål. Det skulle bli väldigt utpekande och misstänkliggörande.
I intervjuer som rör anfallskriget, eller i intervjuer med regimens företrädare, är dylika frågor däremot relevanta.
