Man blir förvånad och kan inte tro att det är sant. Tidningarnas och radions grävande journalister är ointresserade, fast man har kunnat läsa i tidningarnas artiklar infrastrukturdirektörens förklaring att man efter avslöjandet körde bort 820 ton med lastbil och lastbåt till Finland för destruktion, och att man därutöver körde ytterligare 1.088 ton från samma schaktgrop i Ödanböleskogen i Jomala till landskapets betongplatta i Västansunda, asfalt som inte direkt kunde transporteras till Finland för destruktion.
Tidigare har man även kört bort 13 lastbilslass till plattan i Västansunda, cirka 200 ton från samma skogsparti. Totalt har man enligt infrastrukturdirektören efter avslöjandet transporterat bort cirka 2.000 ton blandasfalt, allt detta är endast från en liten del av området i Ödanböle på två hektar som var/är täckt av blandasfalt. De övriga schaktgroparna är enligt projektledaren för Ålandsvägen fortfarande kvar orörda och fyllda med blandasfalt.
I en annan artikel bedyrar entreprenören att han var helt ovetande och gjorde som han blev tillsagd. I en tredje artikel förklarar projektledaren för Ålandsvägen att tjärasfalten kördes till Finland (trots att ingen separation utförts) för destruktion och resten till Rafaels och till Varggropens sand där den har lagts i olika schaktgropar. Även detta är ett miljöbrott då de inte är godkända för vare sig asfalt eller blandasfalt. På etapp ett gjordes ingen separering av asfalten och av den orsaken blev hela partiet blandasfalt.
Polisen har alla uppgifter och efter en 18 månaders utredning överlämnades en rapport på 842 sidor till åklagaren som ägt ärendet över ett år.
Sedan kovände entreprenören som tog på sig det fulla ansvaret, utan att ta på sig det ekonomiska ansvaret, och hans arbetsgivare, staden, som genom en tjänstemannaberedning tog på sig det ekonomiska ansvaret. Tjänstemännen ansågs vara ovetande om vad som pågick?
Åklagaren kom fram till att det rörde sig om lindrigt miljöbrott, en ganska liberal dom med tanke hur man hanterat tjärasfalten som innehåller cancerframkallande ämnen. Blandasfalten som legat och fortsättningsvis ligger kvar och lakar ur, vilket fram till nu pågått i över två års tid och fortsätter.
Dom har nu fallit, och fallet är avslutat, utan att den ekonomiska delen av projektet togs upp av åklagaren. Den ekonomiska delen är minst lika hårresande som hanteringen av blandasfalten.
Entreprenören jobbar vidare åt mariehamnarna som grundlurats. Mariehamns miljöpolicy har allvarligt skadats för lång tid framöver. Även tilltron till stadens tjänstemän och deras beredningar som gång på gång bedyrade att allt sköttes enligt Mariehamns miljöpolicy och vad lagen föreskriver inför infrastrukturnämnden, stadsstyrelsen och stadsfullmäktige. Det bedyrades, att all tjärasfalt och blandasfalt körts via den godkända uppsamlingsplatsen i Vestansunda direkt till fastlandet för destruktion. Vilket var en väldigt stor lögn och en kostsam sådan!
En berättigad fråga. Varför, och dessutom om man anser sig oskyldig, tar staden ensidigt på sig hela det ekonomiska ansvaret och betalar samtliga tilläggskostnader för tjärasfalten och blandasfalten som efter avslöjandet togs upp från schaktgropen i Ödanböleskogen? Och som dessutom genererar kostnader en tredje gång, i form av att den åter grävdes upp, fraktas till Finland och destrueras.
En befogad fråga som mariehamnare bör ställa sig är. Vem har betalt och betalar markägaren/markägarna för den dumpade farliga asfalten i skogen?
Hur fungerar de ekonomiska principerna, då man nu vänder på varenda sten för att få stadens ekonomi att gå ihop?
Ingen reagerar, alla hukar sig, även våra grävande journalister på tidningarna och radion, alla hoppas att det politiska minnet som vanligt är endast tre veckor långt.
Böge Holmberg och Sune Axelsson
