Nej, här är inte det primära syftet att för mycket mångte gången fördjupa sig i ett moraliskt fördömande av det med hjälp av mutor till Qatar orimligt nog förlagda VM i fotboll, en nog så upprörande sak i sig, som tidningen The Economist (19 november) försöker rättfärdiga i sitt senaste nummer: ”Ett påhitt av avundsjuka mänskor” var ungefär formuleringen för att Qatar gått från kameler till kanske världens högsta BNI på ett halvt sekel. Att ifrågasätta andras motiv är bara ett ohederligt sätt att slippa undan sakfrågan och mot sådant finns heller inget rationellt försvar.
Qatar kan trots allt vad vi i väst säger fortsätta att med bibehållande av sina uråldriga klanstrukturer leva vidare utan sanktioner för att de av humanitära skäl ersätter den ryska gas vi i väst låtsas inte vilja ha.
Nej, när matchen Qatar mot Ecuador sändes syntes väldigt många icke-vita människor på planen. Domaren är som vanligt vit men i Ecuadors lag är de vita få utan här har fotbollen sitt liv kring stadens kommersiella huvudstad Guayaquil vid Stilla havet där afrikaner slaverade på plantager; inlandet, höglandet kring huvudstaden Quito under vulkantoppar är den politiska maktens domän, samt indianernas som spanjorerna inte lyckades lära spela fotboll. På motsatt planhalva finns ett antal från kanske i synnerhet Afrikas östkust, Swahili-bältet som länge fick tillhandahålla tjänsteslavar till Arabiska halvön.
Alltså har vi en märklig kombination där det ena laget bestående av slavättlingar och det andra är en sammansättning av slavägarättlingar och deras slavar. Och över allting tronar Fifas Infantino som förmodligen inte har några slavar men heller varken bekymrar sig eller reflekterar över att det är ättlingar till slavar och slavägare som svettas efter bollen nedanför hans VIP-säte.
Peter Andersson
