I en säkerhetspolitisk kontext som är mera spänd än på mycket länge är det naturligt att fokus läggs på en lösning som är unik, det vill säga demilitariseringen och neutraliseringen av Åland. Tyvärr finns det många som då omedelbart vill döma ut lösningen som en papperstiger som inte är något värd och som borde skrotas. Detta är synd då lösningen har utformats med stor eftertanke och har goda möjligheter att bli högst fungerande och bidragande till minskad spänning i regionen. Jag vill här också påminna om att konventionen om Ålandsöarnas demilitarisering och neutralisering är en internationell överenskommelse som Finland inte ensidigt kan besluta kring.
Efter det seminarium som Ålands lagting ordnade den 20 oktober 2021 med anledning av 100-årsdagen av konventionen om demilitariseringen och neutraliseringen känner jag en stor trygghet i denna säkerhetspolitiska lösning. Där närvarade 30-talet diplomater från hela världen och fick höra republikens president Sauli Niinistös kloka ord:
”Ålandskonventionen har varit, och är fortfarande, en fredsstabiliserande kraft för Åland och i ett vidare perspektiv för Östersjöområdet. Den är inte en historisk kvarleva utan en livskraftig helhet – och ett ytterst nödvändigt rättesnöre i Östersjöområdet.”
Den grundläggande orsaken till att Åland demilitariserades var att, om möjligt, minska intresset för att angripa Åland då det utan militära styrkor, som sådant inte skulle innebära ett militärt hot för någon.
Enligt konventionen har Finland rätt att tillfälligt minera åländska vatten om Östersjön berörs av krig och att Finland vid plötsligt riktat angrepp mot Åland eller mot Finland över Åland ska vidta de åtgärder som krävs för att uppehålla och tillbakavisa angriparen tills dess att de andra undertecknade staterna kan ingripa.
Denna del av konventionen som reglerar neutraliseringen är extra viktig i tider som dessa. För Finlands del ger den republiken såväl rätt som skyldighet att försvara Åland som en del av landet och dess territorium, men också att försvara örikets internationellt erkända status som neutraliserat i de fall denna skulle hotas.
Gällande signatärmakterna förpliktas även dessa att hävda den åländska statusen och vid behov också stötta Finland i att försvara Åland och dess status som neutraliserat område.
Kontentan av detta är enligt mig tydlig. Med beaktande av de särskilda bestämmelserna i konventionen, det vill säga demilitariseringen i fredstid och neutralisering i krigstillstånd, har samtliga berörda parter, såväl rätt som skyldighet att i händelse av krig se till att, om så behövs, under ledning av Finland med militära medel försvara Åland samt dess neutraliserade status. Inget hindrar heller att man, med beaktande av demilitariseringen, vid behov planerar hur försvaret ska kunna ske utan att för den skull bryta mot konventionen.
Fokus i diskussionen om Åland och den säkerhetspolitiska situation som nu råder borde, för att nå bästa möjliga förutsättningar, läggas på det av president Niinistö så kloka uttalandet som återgavs här ovan och tydligt hävda folkrätten och internationella överenskommelser. Detta för att säkra grunden för respekt mellan suveräna stater i det internationella samfundet inte bara gällande Åland utan också Europa och världen i övrigt.
Självklart är det också naturligt att man funderar kring och planera hur man vid behov försvarar Åland och då med konventionen som en stabil bas. Här litar jag fullt ut på att Finlands statsledning och försvarsmakt har detta under kontroll.
Av säkerhetspolitiska skäl är det nu extra viktigt att man står upp för alla de överenskommelser som gjorts stater emellan för att bygga det europeiska säkerhetssystemet. Grannen i öster har tydligt visat att den inte ger mycket för dessa överenskommelser. Om man då i väst, med trovärdighet, ska kunna stå upp för och kräva att andra ska följa dessa internationella överenskommelser måste man själv också göra detsamma.
Johan Ehn
