Foto:

Pojkars sämre skolresultat är den största jämställdhetspolitiska frågan

Linda Blix lyfter en ytterst viktig fråga i sin ledare den 22.3 om pojkars sämre skolresultat. Detta är tveklöst vår tids största jämställdhetspolitiska fråga som det tyvärr debatteras alltför lite om.

Denna ojämställdhet har långtgående konsekvenser. Störtdykningen för finländska Pisa-resultat fortsätter som innan, dock är raset något mindre dramatiskt i svenskspråkiga skolor. Raset drivs på av pojkars försämrade resultat och skillnaderna i mellan könen är i Finland störst i hela OECD.
Flickor är numera i majoritet inom högre utbildning. Eftersom kvinnor tenderar söka partner med samma eller högre socioekonomisk status riskerar denna ojämställdhet att en stor andel unga män står utanför möjligheten att bilda familj och skaffa barn.
Detta syns tydligt i statistiken. Andelen ensamlevande män har fördubblats under de senaste 20 åren. I åldersgruppen 25-29-åringar lever så många som 37 procent av männen ensamma och i gruppen 35-44-åringar är andelen ensamlevande män dubbelt så stor som gruppen ensamlevande kvinnor. Detta kan endast delvis förklaras med att kvinnor efter skilsmässa oftare bor med barnen. Av alla 40-44-åriga finländska män är nämligen en tredjedel barnlösa. Att det är lågutbildade män som är i majoritet i alla dessa grupper torde vara självklart, och på individnivå är detta djupt tragiskt med allt vad ökad risk för arbetslöshet, missbruk, psykisk ohälsa och tom för tidig död innebär. Men det är dessutom en samhällsekonomisk kris.
En växande andel män som riskerar marginaliseras har aldrig varit bra för ett samhälle, och en försämrad bildningsnivå i samhället är bidragande faktor till Finlands stagnerade ekonomiska tillväxt. Rent demografiskt är det dessutom en katastrof. Alla är medvetna om den negativa demografiska utvecklingen, och vi har inte på sikt råd med att en tredjedel av alla män står utanför möjligheten att skaffa barn.

I den mån denna ojämställdhet alls diskuteras dryftas ibland tanken att felet ligger hos pojkarna själva, hos vuxna genom olika förväntningar vi har på barnen, eller genom att vi inte läser för eller pratar med våra söner i samma utsträckning som med våra döttrar. Sällan lyfter man katten på bordet och frågar sig om de ojämställda förutsättningar pojkar och flickor har att klara skolgången med goda resultat grundar sig i själva pedagogiken.

Hjärn- och inlärningsforskning visar nämligen på att pojkar, vars hjärna mognar ett par år senare än flickors, halkar efter i studieresultat genom en pedagogik som starkt betonar egna initiativ, självdisciplin, planering, framförhållning och eget ansvar. Något som i allt högre grad har införts i Finland de senaste decennierna och som sammanfaller med raset i Pisa-resultat. Slutsatserna av kognitiv forskning som genomförts under de senaste årtiondena ger ett entydigt och överväldigande stöd för att traditionell, direkt undervisning är av största betydelse för att elever i allmänhet och pojkar i synnerhet ska lära sig på ett effektivt sätt.

Vi behöver modiga förändringar för att komma tillrätta med denna ojämställdhet. Vi förespråkar definitivt ingen återgång till gamla tiders pekpinnar, skamvrår och kvarsittningar men man måste våga medge när något gick fel. Pojkars resultat har varit dalande under de senaste 20 åren, det vill säga sedan Finlands Pisa-resultat låg på topp 2006. Det räcker mer än väl att analysera vad som hänt beträffande pedagogiken och kunskapssynen sedan dess och nu ta ett ordentligt grepp för att ge pojkar jämställda förutsättningar för ett gott och meningsfullt liv.
Ålands konservativa förening Urd rf
Anette Lehtinen
Katja Janetzko
Sonja Widelius
Rene Janetzko

Hittat fel i texten? Skriv till oss