Foto:

Osakligt om havsörnen och fågelskyddsföreningen

I två insändare i Ålandstidningen angriper Niclas Nordlund Ålands fågelskyddsförening med osakliga, okunniga och hätska påståenden, där föreningen pådyvlas ansvaret för Östersjöns just nu kraftiga havsörnsstam och dess effekt på ejderstammen. Jag förstår naturligtvis att Nordlund och alla andra menar väl med sina angrepp på alla som har bidragit till örnstammen tillväxt. Men okunniga och osakliga påståenden hör inte hemma i debatten om havsörnen.

På 1950-talet var halten av biocider, främst PCB och kvicksilver, ett hot mot inte bara rovfåglarna utan även mot oss människor. Kanske minns någon Rachel Carson bok ”Tyst vår”, som väckte många till insikt om hur vi då hanterade biociderna.

År 1958, som först av alla i Östersjön, började Ålands fågelskyddsförening med stödutfodring av havsörn. Vid den här tiden häckade endast ett par, och vissa år ingen skedde häckning alls på Åland. Dessutom misslyckades häckningen ofta på grund av att äggskalen var mjuka och inte tålde ruvningen. År 1958 började jag, som då var ordförande i föreningen, och några entusiaster, att tigga ihop döda grisar som vi släpade ut till Hammarudda och Kobba Klintar. Stödutfodringen växte sedan snabbt och fick slutligen så stor omfattning att föreningen inte längre ensam klarade av den.

När den nya jaktlagen trädde i kraft år 1964 överfördes skyldigheten att bilda fredningsområden för sjöfågel till jaktvårdsföreningarna. En verksamhet som från år 1927 hade organiserats av just Ålands fågelskyddsförening. Många jaktvårdsföreningar började tidigt med hjälp från landskapsregeringen utfodra havsörn och även sjöbevakningen deltog. Foder i form av slaktavfall skänktes av Ålands Andelsslakteri och Dahlmans slakteri. Framför allt Eckerö, Föglö, Kumlinge, Saltvik och Jomala jaktvårdsföreningar var engagerade i utfodringen och Kumlinge jaktvårdsförening uppförde dessutom ett stort antal bostommar för havsörn.

När örnstammen på 1990-talet hade repat sig upphörde jaktvårdsföreningarna och landskapsregeringen med utfodringen, men då fortsatt Världsnaturfonden ännu i många år med utfodring i Föglö. Jägarna och deras organisationer samt Världsnaturfonden har således en större del i ansvaret för örnstammens tillväxt, än vad fågelskyddsföreningen har.

Och på tal om häckningsskydd för ådorna, så har vi fyra tusen jägare nog betydligt större både ansvar och möjlighet att bidra, än fågelskyddsföreningens 69 medlemmar. Fågelskyddsföreningen bedriver en omfattande vetenskaplig forskningsverksamhet, som har stor betydelse för kunskapen om fågelarternas förekomst och utveckling. Kunskaper som är betydelsefulla även för jägarna.

Jens Harberg

Hittat fel i texten? Skriv till oss