När oppositionen går till storms mot förslagen till förändringar av den kommunala servicen inom olika områden, känns det inte som en trovärdig politik. När den förra regeringen för cirka en miljon euro lät göra utredningar om kommunsammanslagningar, hade resultatet blivit detsamma för kommuninvånarna, om sammanslagningarna genomförts.
Konsulterna som stod för utredningarna sade klart och tydligt ifrån, att kommunsammanslagningsvinsterna bestod i stordriftsfördelar. Det vill säga större och färre skolor och daghem, samt färre enheter inom åldringsvården. Visserligen skulle det bli något färre kommundirektörer, men de som nu besitter tjänsterna skulle, på grund av sina kunskaper och erfarenheter, få nya arbetsuppgifter i den nya organisationen, förmodligen med högre lön, då de fick större områden och verksamheter att bevaka.
De samordningsvinster som utlovades vid en kommunsammanslagning av den förra regeringen betydde i verkligheten en försämrad service för kommuninvånarna genom färre daghem och skolor i närheten av det egna boendet, vilket i sin tur skulle minska intresset att bo i storkommunens periferi, och i stället öka inflyttning till den nya centralorten. Vilket kanske var huvudtanken med en kommunsammanslagning. En utarmning av landsbygden, med andra ord.
I det nya förslaget, som för övrigt blivit betydligt billigare att ta fram än den förra regeringens kommunsammanslagningsförslag, finns många tänkvärda saker som kan användas för att minska kommunernas kostnader. Jag saknar dock förslag om hur minskningarna av administrationskostnaderna kan genomföras. Här finns nog samordningsvinster att hämta, främst genom samarbete mellan kommunerna om olika tjänsteuppgifter.
För övrigt kan jag notera att om den åländska väljarkåren tyckt att kommunsammanslagningar vore en bra idé, så hade förmodligen den förra mandatperiodens regering suttit kvar vid makten. Så blev inte fallet, vilket kan vara något att beakta i den fortsatta debatten.
Runa Lisa Jansson
