Mest iögonfallande i Mise-styrelsens ordförandes, Anna Holmströms, insändare i Ålandstidningen den 11 maj – det är bristen på beskrivning av juridiskt ofrånkomliga företeelser; förpackningsavfall, och producentansvar.
Ideologiska ordflöden om nödvändighet av fastighetsnära fyrfackskärl, strategiska transportsystem runt om i landskapet samt hopp om att Mise-kommunernas hushåll ska ta på sig både ansvar och kostnader för tillvaratagande av förpackningsavfall.
Mises huvudbry därvidlag – det torde i sammanhanget vara liktydigt med en så kallad ”pipa snus”. Om berörda, både tjänstemän och folkvalda företrädare, ännu inte har lärt sig inse betydelsen av just begreppen förpackningsavfall och producentansvar, eller om de helt enkelt bara struntar i både ortens renhållningslag, och EU-förordningar därom ... ja, då torde den så kallade ”Mise-myndigheten” i nuvarande omfattning ha kommit rätt långt på sin vandring mot graven.
Vad gäller Mises ideologiska avfallsplan skriver Holmström, citat: ”Planens mål är, och utrycktes initialt väldigt tydligt, att alla hushåll som har praktisk möjlighet ska ha fastighetsnära avfallshämtning i fyrfackskärl”. Man kan undra, av vem/vilka ”utrycktes initialt väldigt tydligt” den åtgärden? Och hur stort efterfrågades den ”gåvan”, särskilt på landsbygden?
Holmström skriver vidare: ”Mise jobbar även för ändrade beteendemönster hos hushållen för att minska på avfallet ... ”. Och hon fortsätter, citat: ”Ett annat problem vi har noterat är att vi i de flesta hushåll har väldigt mycket plastavfall”. Plastavfall, likväl som wellpapp, kartong, tetror, förpackningar av glas, styrox, metall, trä och just plast – förpackningar av vilket material de än må vara – också som ”nödvändiga” för fortsatt handel är de alla fortfarande klassade som förpackningsavfall, vars tillvaratagande inom EU tillfullo ingår i producentansvaret.
Av hushållsavfallet utgör förpackningar hos oss inom Mise ofta mer än 90 procent – som ingalunda blir mindre i och med Mises fyrfackskärl. Alltså, enligt min uppfattning försöker Mise i form av utgifter smyga över producentansvaret på ”sina” hushåll, med aktuella kommuners goda minne.
Fastighetsnära fyrfackskärl, tömningsintervaller och den ekonomiska innebörden av dessa ”service-modifieringar” – samt den uppenbara risken därmed för ett virrvarr av lastbilstransporter runt om i landskapet (som Anna Holmström själv ådagalägger), miljön till fromma, liksom – därvidlag befinner sig Mise-apparaten, som sådan, nu uppenbarligen mitt uppe i ”eftertankens kranka blekhet”.
Vad gäller mängden superlativ i Holmströms insändare ... ja, där gör sig osökt ett ordstäv påmint: ”eget beröm luktar ... illa”. Fördelningen av kostnader olika hushåll emellan, och varför de minsta hushållen utses till uppgiften att vara Mises främsta kassakor – den i mitt tycke skamlösa snedvridningen, den återkommer jag till.
Torbjörn Häggblom
