Med beaktande av all uppmärksamhet som stadsstyrelsen, stadsutvecklingsnämnden, stadens ledning och stadsarkitektkontoret i samband med arbetet med delgeneralplanen för centrumområdet ägnat grannfastigheterna kan man inte ha varit omedveten om Eliassons fastighet, som är mitt i planområdet.
Eftersom Marianne Eliasson har skickat in en skrivelse i ärendet till staden måste den ha diarieförts och blivit en offentlig handling, som det är berörda myndigheters skyldighet i tjänsten att känna till. Förklaringen att ”invändningen” inkommit ”för tidigt” är inget annat än en bortförklaring. I arbetet med delgeneralplanen måste myndigheterna beakta all relevant information. Man har ju varit noga med att beakta vad Hilda Hongell ritade på 1890-talet och det så kallade Telegrafhusets historia, men valt att helt ignorera vad en ännu levande och direkt berörd stadsinvånare framfört till staden inom de två senaste veckorna – huruvida det är en ”invändning” mot ett förslag till delgeneralplan eller information som planerarna och beslutsfattarna är skyldiga att beakta är ren semantik eller, som man säger ”strid om påvens skägg”.
Det är beklämmande att reflektera över sättet på vilkets stadens ansvariga behandlar sin närhistoria – när man skriftligen får information av en person som på 1970 och 80-talet själv suttit i stadsfullmäktige i ett par decennier och vars make var ledamot av och ordförande för stadsstyrelsen i ett par decennier, då väljer man att bortse ifrån relevanta fakta i ett pågående ärende. Detta är exempel på beklämmande historielöshet, men avslöjar stadens inställning till oss ”föredettingar”. Men om skrivelsen medvetet gömdes undan, kan det ses som ett grovt åsidosättande av tjänsteplikten.
Patrick Donner
Tidigare ledamot i stadsfullmäktige, ersättare och ordförande i stadsstyrelsen och ordförande i byggnadsnämnden
