När jag var barn, ungefär 8-12 år, spenderade jag somrarna på Lilla holmen tillsammans med min mamma och mina två syskon. Vi solade, badade och åt glass dagarna i ända, precis som sig bör under ett sommarlov.
På den tiden jobbade där en tjej med rosa hår som jag började svansa efter dagligen. Jag fick följa med och mata alla djuren på hennes dagliga runda och jag fick lära mig nya saker och lära känna de olika fåglarna, som hade lika mycket personlighet som gemene man.
Och jag fick inte nog där, även kvällstid hände det att jag rymde till Lilla holmen med min kusin som jag i ur och skur lurade med på upptåg. Min moster, alltså hennes mamma, hittade oss i hönshuset som vi krupit in i genom samma lucka där hönsen går in.
Där satt vi nöjda som attan i fågelskit med varsin höna i famnen och levde våra bästa dar.
På senare år har Lilla holmen även varit en plats dit jag tagit med mina egna barn, och en plats på vilken jag kunnat släppa ut rehabiliterade vilda fåglar eftersom det är en liten oas perfekt för vissa arters leverne.
Ni hör att det finns mycket minnen och känslor kopplade till den här platsen och dess djur, och jag vet att jag inte är ensam om att ha det.
Därför tåras det i ögonen när man får läsa om denna tyranni som det diskuteras att bedriva i form av att avliva runt 100 fåglar.
Det må vara så att burhållning av djur inte är lika populärt längre av etiska skäl, men en gång i tiden tog Mariehamns stad beslutet att skaffa alla fåglar dit och då ska ni, alla nu inblandade, förstå att ta ansvar över dem och deras fullkomligt värdiga liv!
Ja, det kostar pengar med all djurhållning, men att skaffa djur och sedan inte se till deras bästa utan välja dödens enkla utväg för dem när ekonomin klämmer är fegt och oansvarigt och bevisar att fel människor sitter och bestämmer över dessa saker.
Det måste gå att tänka lite mer kreativt och lösningsorienterat än den blå vätskan som avslutar liv. Lyssna åtminstone på vad djurskötarna har för förslag om situationen.
Jag anser i hög grad att man får skämmas över dels att överväga den utgången för friska, oskyldiga djur, dels för att inte kunna stå vid vad man sagt utan slingra sig undan med något snyggt byråkratiskt ord och skylla vidare på någon annan. Och vem har egentligen sagt vad i detta läge?
De här vackra fåglarna som lever i godan ro på Lilla holmen, ska enligt mig även där få dö när deras tid är kommen, och den tiden är INTE när ni tappar er moral och tror att leka Gud är den nya flugan.
De här fåglarna ska leva, om inte på Lilla holmen, så någon annanstans där de blir omhändertagna av personer med kunskap och kärlek för dem. De ska definitivt inte skänkas iväg gratis till första bästa förbipasserande.
Nu när de tjänstgjort som attraktion under alla dessa år är det absolut minsta ni kan göra att säkra en fortsatt god framtid för dem.
Det finns ett scenario där jag kedjar fast mig själv frampå fågelhusets dörr, för ni ska förstå att dessa 100 liv är inte era att ta.
Pernilla Häggblom
Viltrehabiliterare
