En smått skamlöst drabbad befolknings missnöje med Ålands Miljöservice, nu närmar sig nog allmänhetens känsla för Mise kokpunkten. Gott så!
Ännu bättre, i realiteten förhoppningsvis, är det att nu tycks också allt fler av våra folkvalda makthavare, på både kommunal- och landskapsnivå, komma till insikt om ”betydelsen” av knuten näve i byxfickan och högtidligt tal om hur ”man” bör komma tillrätta med ett inte bara meningslöst, utan också ett ekonomiskt oförsvarbart byråkratvälde.
Att Mise har tilldelats även handhavande av Proans angelägenheter ... ja, var hittar man ett bättre belägg för innebörden av talesättet ”att tillsätta bocken som trädgårdsmästare”? Därmed närmar vi oss pudelns kärna.
Enligt mitt förmenande fungerar den så kallade myndigheten Mise som en respektive kommuners lakej. Det vill säga, nu synes Mise vara blott och bart ett kommunalt verktyg för en inbillad möjlighet att slippa skammen för att kommunens hushåll påförs en makalöst dyr, meningslös och lagvidrig belastning (proans-ansvar) – i miljömässighetens namn, liksom.
Den ytterst godtyckliga fördelningen av kostnad per miljöbelastande person ... nu är den inte minst iögonfallande, precis! Dessbättre har Mises fyrkantiga hantering av sina kunder nu äntligen visat sig vara en högst nödvändig väckarklocka. Äntligen verkar den juridiska innebörden av bland annat begreppet förpackningsavfall, och därmed producentansvar, ha fallit på plats även bland folkvalda makthavare.
Som en stor vän av åländsk småskalighet, vår principiella kommunindelning, tvingas jag ändå konstatera befintlig ansvarsfördelning angående miljöhänsyn. Så kallade Mise-kommuner utser sina respektive talesmän till Mise-stämman. Stämman har att vägleda Mise-styrelsen. Styrelsens uppgift är att delge Mises verksamhetsledare, Sofie Dahlsten, kommunernas tillfullo naturliga krav angående hantering av Mises kunder, kommunernas hushåll! Det är alltså Mise-kommunerna – inte stämman som har sista ordet angående Mises behörighet! Därav följande frågor:
• Vilka anvisningar har kommunerna delgivit sina stämmorepresentanter? Och hur har de genomfört sina respektive uppgifter?
• Hur har stämman följt upp styrelsens krav på Sofie Dahlsten? Och hur, om vad, har hon beordrat sina tjänstemän?
• Viktigast är dock frågan: Hur har kommunerna följt upp sina hushålls intressen – i samklang med bästa möjliga miljöbevakning i ett realistiskt avseende?
Vad ingen bör förglömma, det är att på Åland utgör allas vår landskapsregering, och dess aktuella tjänstemän, högsta miljöbevakande myndighet. Hur som helst, som mera måttligt intresserad av EU och dess gemensamhetsförordningar, nu hoppas jag innerligt att Ålands sophantering inte ska tvingas till ett avgörande i Bryssel.
Torbjörn Häggblom
