Innan klockan slagit gott nytt år och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson åter tagit kontroll över det Förenade Kungariket deklarerar den skotska regeringschefen Sturgeon att skottarna likaså vill kontrollera sitt kungarike. Inte vår angelägenhet?
Enbart utstuderad chauvinism att negligera skottars intressen men inte engelsmäns. London är inte entusiastiskt, men hanteringen av frågan illustrerar väl det specifika, idiosynkratiska kanske, i den brittiska, eller engelska, traditionen.
Det finns här en rätt unik brist på överensstämmelse mellan en symbolisk, formell struktur, och den reella mekanismen beträffande relationer mellan rike, riksdelar och kolonier, dominier, etiketterna skiftar, och denna ställs på sin spets, problematiseras, vid enheternas nationssträvanden. Drottningen utnämner än i dag representanter till exempel alla kanadensiska regioner vilka formellt styr allt territorium från minimala Prince Edward Island till det arktiska Yukon.
Om UK nu har denna detaljkontrollerade influens över Kanada är det något paradoxalt att de vid förhandlingarna om ett handelsavtal med den nominellt av drottningen underställda territoriet samtidigt till fullo måste behandla det som just en självständig nation. Således undertecknades avtalet sannolikt för Kanada av premiärministern och inte av kronans representant i landet.
Det ytterst fiktiva regerandet av dominierna kontrasterar mot en helt annan relation mellan kungadömena England och Skottland då här ett verkligt imperialt förhållande kvarstår trots en fasad av ”förening”. Genom en akt från 1707 förenades två kungadömen i vad som blev det Förenade Kungadömet. Skottland sänder i motsats till Kanada eller andra områden representanter till parlamentet i London. Akten av 1707 etablerar ingen underordning av Skottland, utan två riken under en krona. Det 999 etablerade lokala skotska parlamentet ”regionaliserade” inte heller den skotska nationen.
Då ingen konstitution reglerar dessa förhållanden blir det i praktiken det av engelsmän dominerade parlamentet som blir den yttersta konstitutionsskaparen och för stunden betyder det endast premiärministern. Att föra ärendet till en internationell domstol är politiskt omöjligt efter återtagen ”kontroll”.
När den engelska regeringen av EU givits full rätt att bestämma över sitt öde givit framstår ses det förstås i Skottland som uppenbar dubbelmoral att de ska förnekas samma rätt. Skottlands argument vilar också på ett sedan uppkomsten självständigt rättssystem och den gräns Hadrianus genom muren etablerade i form av en skotsk nation där i dag pikterna i norr har ersatts av säregen skotsk etnicitet. Irland med en än mer etniskt differentierad befolkning fick dock först efter väpnad kamp London att inse den historiska orättvisan.
Ett skotskt ja i en folkomröstning vore lika väl endast inledningen på en process i stil med brexit och dessutom kosta i fråga om nationalinkomst. Att oljan i Nordsjön torkar ut kommer oskäligt att glädja någon men ersätts då av rysk och saudisk vara. Råvarubaserat välstånd nyttjar dock inte i längden ekonomin och förenat med engelska subventioner har övrig ekonomi artificiellt förhindrats från att utvecklas.
Apropå den 6 januari: Boris Johnson är som folk i allmänhet: vårdslös med sanningen vid behov, liksom politiker och skribenter, men inget hot mot demokrati eller ett rimligt samhälle.
Peter Anderson
