Fiskodlingen har mycket att stå till svars för

Foto:
Under det senaste årtiondet har andelen mikroplaster i havsvatten fått stor uppmärksamhet i media. Dess påverkan på människa och miljö är ännu inte känd, men likt övriga hav, påverkas även Östersjön av mikroplaster. Vad som verkligen är skrämmande är uträkningarna på att det kan finnas mera plast än fisk i världens hav 2050.

I en nyligen utgiven rapport av Finlands miljöcentral kan man läsa att den havsbaserade fiskodlingen i Finland släpper ut 22-38 ton mikroplaster årligen till Östersjön. Mikroplasterna frigörs främst från odlingskassarna. Mängden mikroplaster från fiskodlingen är högre än vad som beräknas komma från t.ex. fiskeredskap från yrkesfisket och spolbara hygienartiklar. Samtliga källor för de mikroplaster som når Finlands havsområden är däremot ännu inte helt kartlagda, men det står ändå klart att den öppna kassodlingen bidrar till mikroplastproblematiken i våra hav. Därmed finns goda anledningar att tillämpa försiktighetsprincipen i de fall där spridning av mikroplaster går att direkt undvika.

Något som man lätt förbiser är även kopplingen mellan jordbruket och fiskodlingen. Ser man till hela kedjan från foderråvara till färdig fiskprodukt, kan man fråga sig hur detta kan kallas cirkulärt och uppfylla kraven för hållbara livsmedelsproduktion?

Dagens fiskfoder innehåller förenklat ca 70 procent vegetabilier i form av soja, solrosor, vete, bondbönor, raps och majs. Hur stor andel av dessa som odlats inhemskt eller med vilka resurser vet vi inte. En del av dessa råvaror är importerade, vilket dels har en miljöpåverkan, och en del kan produceras lokalt. Detta innebär att man dels har haft en miljöpåverkan i och med importen av råvaror. Men även att man bidragit indirekt till ökade näringsutsläpp i Östersjön när lokalproducerade råvaror används för att tillverka foder som ges till fiskar i öppet vatten.

Resterande cirka 30 procent av fodret härstammar från marina källor. I dag kommer en stor del av dessa källor från havsområden utanför Östersjön. Man importerar alltså in näring till den övergödda Östersjön och kretsloppstänket faller. Det så kallade “Östersjöfodret” som fiskodlingsbranschen utvecklat de senaste åren innehåller i stället strömming och vassbuk från Östersjön. Som vi tidigare har belyst är inte användandet av dessa fiskarter i fodret helt problemfritt då bestånden av dessa arter har gått ner. Därtill ska vi komma ihåg att man är tvungen att rena fisken från “gamla synder” i form av dioxiner innan det är tillåtet att använda strömmingen och vassbuken i fodret.

Observera att vi ännu inte ens nämnt problematiken kring de fossila bränslen och dess subventioner som krävs för att upprätthålla denna kedja. Vi kan tydligt se en stor energiförlust när det gäller hela kedjan, från fodrets beståndsdelar i starten tills dess att en färdig produkt finns på butikshyllan. I längden är denna kedja ohållbar. Det är viktigt att inse att vi är beroende av lokalt producerade produkter som kräver minimala mängder energi vid framställning, produktion och förädling. Vårt beroende av andra aktörer i kedjan minskar när vi börjar använda mindre och lokala lösningar.

Detta är del fyra i en serie av fem debattartiklar.

Ålands Natur & Miljö

Hittat fel i texten? Skriv till oss