Den här veckan påverkas Finland av omfattande politiska strejker som har effekter på många branscher. Olika strejkåtgärder har pågått redan en längre tid, men för två veckor sedan genomfördes större strejker som vi också ser denna vecka.
Senast ställdes i praktiken alla Finnairs flyg, 550 avgångar, in för två dygn, samtidigt som dagis och hamnar stängdes. Den här veckan påverkas bland annat kraftverk, industri och kollektivtrafik. De sammantagna strejkerna kommer kosta samhället hundratals miljoner. Finlands näringsliv uppskattar att bara denna veckas strejker kostar 360 miljoner euro.
Strejkerna motiveras med att vara ett svar på regeringens föreslagna ändringar i arbetsmarknadspolitiken, samt mot regeringens ekonomiska politik. Grundproblemet är också en strukturell misstänksamhet mellan olika parter i förhandlingarna som redan länge gjort att Finland har betydligt fler strejker än övriga nordiska länder.
Det är beklagligt att Finland till skillnad från exempelvis Sverige är så mycket sämre på att undvika starka konflikter på arbetsmarknaden. I Sverige finns en annan historia, kultur och i högre grad en gemensam lägesbild som gör att centrala arbetsgivare och facken nästan alltid kommer överens innan saker eskalerar till strejker.
Strejkrätten är en central grundlagsenlig rättighet. Samtidigt innebär varje strejk kostnader, besvär och förlorat värdeskapande som i sin tur inverkar negativt på Finlands konkurrenskraft mot andra länder.
Globalt pågår en stenhård kamp om utländska investeringar där Kina pumpar in enorma pengar för att stöda sin ekonomi och där USA lanserat ett jättepaket med subventioner som också lockar europeiska bolag att expandera verksamheten där i stället för i Europa. Tyskland har svarat med egna subventioner som påverkar konkurrensen med bland annat Finland, där Finland som litet land helt enkelt inte har råd att bjuda över.
Därför är det centralt att upprätthålla Finlands konkurrenskraft. Det gör att vi kan slå vakt om investeringar som innebär arbetsplatser och skatteintäkter genom framgångsrika företag och verksamheter. Här har arbetsmarknadsparterna i Sverige haft en större insikt i att alla sitter i samma båt i en global konkurrensutsatt värld. Det måste, eller åtminstone borde, vara ett gemensamt intresse att det går bra för arbetsplatsen.
Finland har de senaste 15 åren saknat ekonomisk tillväxt. Det är inte roligt att konstatera men per capita har vi blivit ekonomiskt fattigare och vi lever nu över våra egna tillgångar. Finlands regeringar har i över tio års tid tagit mer lån vartenda år, till skillnad från exempelvis Danmark och Sverige som haft både tillväxt och har starkare statsfinanser. Finland kan inte fortsätta leva på lånade pengar eftersom bankerna till sist kommer säga att de inte lånar ut mera, precis som för Grekland för tio år sedan.
Det är viktigt att vi inte hamnar där, men det kräver aktiva åtgärder både på intäktssidan och utgiftssidan. Fokus borde framför allt vara på att skapa en starkare tillväxt och sysselsättning, eftersom det gör att vi kan stärka de offentliga finanserna utan stora nedskärningar eller stora skattehöjningar.
För att få tillväxt behövs konkurrenskraft och i konkurrenskraften är arbetsmarknaden central. Det borde vara i samtligas långsiktiga intresse att vilja förhandla på riktigt. Alla parter behöver kunna ge och ta så länge man når den sammantagna målsättningen. Finland är tyvärr Nordens sjuka man gällande ekonomin. Det kommer kräva samarbete, realism och ansvarstagande av alla parter för att hitta långsiktiga lösningar för att slå vakt om vårt välfärdssamhälle. Alla parter behövs nu vid förhandlingsborden.
Mats Löfström
