Det stundar mot lagtingsval och väljarna blir överösta av allehanda vallöften, det ena mer intetsägande och banalt än det andra. Väljarna ska attraheras av klichéer om en bättre vardag, bättre ekonomi, att hela Åland ska leva och så vidare. Vem vill inte det? Det finns liksom inget motsatsförhållande.
Vem går till val på att vi ska få en sämre vardag och att hela Åland inte ska leva? Det skulle förstås sticka ut men knappast ge några röster. Denna gång ville i alla fall en kandidat gå till val på att vara oönskad som ju är motsatsen till önskad, vilket jag utgår från att de flesta kandidater hoppas vara.
Nåväl, i valreklamen hamnar sakfrågorna i de allra flesta fall i skymundan för floskler. Men det finns undantag där partierna och kandidaterna faktiskt inte bara berättar vad de vill göra, utan även hur de vill göra. Min avsikt är dock inte att peka ut bra och dåliga, utan att om möjligt uppmuntra de åländska väljarna till ett lite mer kritiskt granskande av valbudskapen på plakat och i annonser.
Helt logiskt handlar valreklamen om löften för framtiden, i alla fall för de fyra kommande åren. Men bör det inte vara minst lika viktigt att väljarna även ser tillbaka på vad partierna och de kandidaterna som ställer upp för omval har uträttat de fyra, åtta, tolv senaste åren? Vid anställning är ett gott cv och goda rekommendationer i de flesta fall helt avgörande. Varför tillmäts inte den politiska meritförteckningen över infriade löften motsvarande tyngd?
I vissa fall infinner sig en känsla av hyckleri då man beskådar enskilda partiers och kandidaters löften och budskap mot bakgrund av vad de verkligen åstadkommit i allmänhetens tjänst. Några skrupler verkar heller inte existera. Det som skett är glömt, nu gäller det bara att se framåt.
Varför är det då så här? Ja, en betydande orsak är den oroväckande bristen på återväxt och förnyelse i de politiska leden. Alldeles för många personer sitter kvar år efter år och varken kan eller förmår mer eller mindre. Det i sin tur skapar misstro och även förakt för denna utvalda skara, vilket i sin tur gör att allt färre känner sig manade att kandidera. Vem vill frivilligt utsätta sig för verbal lynchning på sociala medier, på insändarplats och dessutom bli kritiskt granskad av media?
Ett grundläggande problem är också det statiska partiväsendet på Åland med två dominanta partier som turas om att ha makten medan övriga partier skvalpar runt och ibland får vara med, ibland inte. Jag brukar likna det vid en åländska skuta som står stadigt på grund och som vart fjärde år kantrar ömsom babord (vänster) och ömsom styrbord (höger).
Medan befälet och manskapet strider om vem som pumpar ur och vem som bär skulden för att det läcker in står skutan hjälplöst kvar på grundet med alltmer slitna segel, allt skrangligare rigg försedd med en populistisk toppvimpel som vänder sig efter vinden.
Och så här kommer det troligen att fortsätta ifall det inte sker ett radikalt vaktombyte där tillräckliga delar av besättningen förnyas. Åland måste av grundet för att kunna segla in i framtiden. I annat fall blir vi omseglade även av samtiden och blir grundstötta i dåtiden.
Ove Andersson
