Valet till riksdagen närmar sig, och alla, utom de som redan identifierar sig med något parti, kanske påverkade av föräldrars predikan eller trots sådan påverkan, har kanske svårt att se de väsentliga skillnaderna mellan kandidaturerna. Även om partibeteckningarna varierar så är det svårt att se någon egentlig profilering bland kandidaterna, utan alla kan med, något extremt undantag, sägas vara för hittills förd mittenpolitik. Även om väldigt lite var bättre förr, visste man då i alla fall vad kandidaterna stod för då alla inte var upptagna av de mest populära frågorna utan såg till inkomst och samhällsstruktur.
Medelklassen har väldigt lite att frukta inför den riksdag Finland väljer 2023 och de har få skäl till att strömma till valurnorna. En positionsbestämning kan fås genom detta: vi får ofta höra att ett av tidens stora problem är befolkningens psykiska hälsa, ungdomen nämns ofta, om det nu är digitalitetens artificialitet, fördystrad framtid genom för mycket värme eller gig-ekonomins föga stimulerande värld, men mer om det är inte känt, om man inte betraktar indikatorer som att fler söker vård och då längre vård, som objektiva indikatorer. I sista hand är det individens och kanske en vårdares åsikter och subjektiva opinioner som här avgör eftersom psykiskt illamående inte kan mätas på ett objektivt sätt. Någonstans föreligger i så fall ett problem om fler anser sig behöva vård.
Det hör knappast till en riksdagsledamots kompetens att känna till detta ens detta, liksom vi alla andra inte kan veta mycket om det. Men staten lagstiftar om vem som är ansvarig för vården och hur den finansieras så här ligger ledamotens ansvar.
Mot bakgrund av att offentlig ekonomi står inför underskott krävs neddragningar eller skattehöjningar. Kan dessa besparingar gälla psykvård också?
Tacksam för eventuella svar.
Peter Andersson
